Ok, den här historien var bara för bra för att inte ta med i bloggen. Enligt Aftonbladet hittades "kändisprinsen" Frederic von Anhalt naken och bunden sittandes i förarsätet på sin bil utanför en country club i den fashionabla Los Angeles-förorten Bel Air. Prinsen berättade för polisen att tre "mycket attraktiva" kvinnor hade sagt att de ville fotograferas tillsammans med honom eftersom de hade sett honom på tv. Istället för att skiljas åt efter fotograferingen rånade de von Anhalt på hans pengar, juveler och kläder; sedan tog de hans bilnycklar och lämnade honom naken fastbunden vid ratten.
Självklart är inte brottsliga handlingar något positivt och hela denna händelse var säkert mycket pinsam för prinsen, men den här historien (och särskilt fotot på Aftonbladets websida) fick i alla fall mig att dra lite på smilbanden.
tisdag 31 juli 2007
Finansinspektionens wallraffande granskas av JO
DN rapporterar att Justitieombudsmannen (JO) granskar Finansinspektionens agerande när de för två år sedan skulle undersöka bankers och värdepappersbolags rådgivning till kunderna. Enligt uppgift besökte medarbetare från Finansinspektionens bankkontoren och uppgav sig vara kunder i syfte att undersöka om bankkontoren följde gällande bestämmelser för information till kunderna.
Ur DN-artikeln:
"På Finansinspektionen menar man att metoden är nödvändig.
- Det är inte möjligt på annat sätt än att vara ute för att kunna bedöma hur mötet med kunderna hanteras, säger Erik Saers, tf generaldirektör på Finansinspektionen till dn.se."
Jag har svårt att se problemet med att göra denna typ av undersökningar. Så länge man inte uppmanar någon att bryta mot lagar och regler så borde det inte vara något problem. Att skaffa bra underlag för vilka bankkontor som slarvar med informationen till kunderna kan, som nämns i artikeln, vara svårt att göra om man inte får genomföra denna typ av undersökning.
Möjligen kan man invända att Finansinspektionen bara skulle få göra den här typen av wallraffande enbart i fall där man tidigare fått indikationer på att kundinformationen inte sköttes på rätt sätt, men personligen har jag inga som helst problem om denna typ av undersökningar genomförs, under ordnade former.
Läs hela artikeln i DN.
Ur DN-artikeln:
"På Finansinspektionen menar man att metoden är nödvändig.
- Det är inte möjligt på annat sätt än att vara ute för att kunna bedöma hur mötet med kunderna hanteras, säger Erik Saers, tf generaldirektör på Finansinspektionen till dn.se."
Jag har svårt att se problemet med att göra denna typ av undersökningar. Så länge man inte uppmanar någon att bryta mot lagar och regler så borde det inte vara något problem. Att skaffa bra underlag för vilka bankkontor som slarvar med informationen till kunderna kan, som nämns i artikeln, vara svårt att göra om man inte får genomföra denna typ av undersökning.
Möjligen kan man invända att Finansinspektionen bara skulle få göra den här typen av wallraffande enbart i fall där man tidigare fått indikationer på att kundinformationen inte sköttes på rätt sätt, men personligen har jag inga som helst problem om denna typ av undersökningar genomförs, under ordnade former.
Läs hela artikeln i DN.
"The Governator" fyller 60 - hur ser framtiden ut?
Arnold Schwarzenegger, guvernör i Kalifornien och numera även känd som "The Governator" (efter order governor och "The Terminator", en av Schwarzeneggers mest kända filmroller) fyllde 60 år den 30 juli.
DN uppmärksammar detta med en artikel där man skriver om hur han anses vara en skicklig politiker som troligen har siktet inställt på Vita Huset. Problemet som lyfts fram med detta är dock att man enligt amerikansk lag inte får bli landets president om man inte är född i USA, vilket skulle utesluta Schwarzenegger som ju är född i Österrike. Enligt artikeln har Schwarzenegger sedan flera år lobbat för att denna lag ska ändras, möjligen med visst egenintresse som grund. Själv har jag inte hört talas om att Schwarzenegger själv öppet skulle ha verkat för detta, men däremot att andra republikaner sett Schwarzenegger som ett framtidshopp som man vill ska kunna kandidera till president så småningom.
Dock finns det vissa problem med Schwarzenegger ur ett republikanskt perspektiv. Han är känd för att ligga betydligt längre till vänster om den republikanska mittfåran i en del frågor och även om han tidigare sagt sig stå för en ansvarstagande ekonomisk linje och en begränsad statsmakt har hans guvernörsskap i Kalifornien tytt på någonting annat efter det senaste guvernörsvalet 2010.
Schwarzeneggers guvernörsmandat löper ut 2010 och med detta får han inte kandidera till ytterligare en mandatperiod som guvernör i Kalifornien. Troligen kommer han vid den tidpunkten att kandidera i senatsvalet då den ena av delstatens båda senatorer, demokraten Barbara Boxer, tvingas försvara sin senatsstol. Om Schwarzenegger lyckas vinna det valet kommer han efter det att ha en god position att kandidera i presidentvalet 2012.
Vad tror du? Har "The Governator" någon chans att nå Vita Huset?
DN uppmärksammar detta med en artikel där man skriver om hur han anses vara en skicklig politiker som troligen har siktet inställt på Vita Huset. Problemet som lyfts fram med detta är dock att man enligt amerikansk lag inte får bli landets president om man inte är född i USA, vilket skulle utesluta Schwarzenegger som ju är född i Österrike. Enligt artikeln har Schwarzenegger sedan flera år lobbat för att denna lag ska ändras, möjligen med visst egenintresse som grund. Själv har jag inte hört talas om att Schwarzenegger själv öppet skulle ha verkat för detta, men däremot att andra republikaner sett Schwarzenegger som ett framtidshopp som man vill ska kunna kandidera till president så småningom.
Dock finns det vissa problem med Schwarzenegger ur ett republikanskt perspektiv. Han är känd för att ligga betydligt längre till vänster om den republikanska mittfåran i en del frågor och även om han tidigare sagt sig stå för en ansvarstagande ekonomisk linje och en begränsad statsmakt har hans guvernörsskap i Kalifornien tytt på någonting annat efter det senaste guvernörsvalet 2010.
Schwarzeneggers guvernörsmandat löper ut 2010 och med detta får han inte kandidera till ytterligare en mandatperiod som guvernör i Kalifornien. Troligen kommer han vid den tidpunkten att kandidera i senatsvalet då den ena av delstatens båda senatorer, demokraten Barbara Boxer, tvingas försvara sin senatsstol. Om Schwarzenegger lyckas vinna det valet kommer han efter det att ha en god position att kandidera i presidentvalet 2012.
Vad tror du? Har "The Governator" någon chans att nå Vita Huset?
Sociala experiment i virtuella världar
Att massiva multiplayerspel online (t.ex. World of Warcraft) har blivit oerhört populära på senare tid kan inte ha gått någon förbi. I DN rapporterar man om hur man i tidsskriften Science (sammanfattning) har undersökt möjligheterna för att använda dessa spel för att genomföra sociala experiment.
Enligt sammanfattningen:
"Online virtual worlds, electronic environments where people can work and interact in a somewhat realistic manner, have great potential as sites for research in the social, behavioral, and economic sciences, as well as in human-centered computer science. This article uses Second Life and World of Warcraft as two very different examples of current virtual worlds that foreshadow future developments, introducing a number of research methodologies that scientists are now exploring, including formal experimentation, observational ethnography, and quantitative analysis of economic markets or social networks."
Själv håller jag med om att potentialen hos virtuella världar som sådana säkert är mycket stor för sociala experiment, men risken är stor att man feltolkar undersökningar om man inte är noga med att ta hänsyn till de speciella regler som gäller i dessa världar och de skäl som spelarna har till att överhuvudtaget delta i spelet. Något som jag tycker vore intressant är om man i högre grad än i dagsläget byggde spel utifrån någon ekonomisk teori om hur människor interagerar med varandra och sedan släpper in spelare som får försöka att lära sig hur just den världen fungerar och hur de bör agera för att "vinna" (hur nu detta definieras, om det ens är nödvändigt).
Vilken typ av experiment skulle du vilja genomföra i en virtuell värld?
Enligt sammanfattningen:
"Online virtual worlds, electronic environments where people can work and interact in a somewhat realistic manner, have great potential as sites for research in the social, behavioral, and economic sciences, as well as in human-centered computer science. This article uses Second Life and World of Warcraft as two very different examples of current virtual worlds that foreshadow future developments, introducing a number of research methodologies that scientists are now exploring, including formal experimentation, observational ethnography, and quantitative analysis of economic markets or social networks."
Själv håller jag med om att potentialen hos virtuella världar som sådana säkert är mycket stor för sociala experiment, men risken är stor att man feltolkar undersökningar om man inte är noga med att ta hänsyn till de speciella regler som gäller i dessa världar och de skäl som spelarna har till att överhuvudtaget delta i spelet. Något som jag tycker vore intressant är om man i högre grad än i dagsläget byggde spel utifrån någon ekonomisk teori om hur människor interagerar med varandra och sedan släpper in spelare som får försöka att lära sig hur just den världen fungerar och hur de bör agera för att "vinna" (hur nu detta definieras, om det ens är nödvändigt).
Vilken typ av experiment skulle du vilja genomföra i en virtuell värld?
måndag 30 juli 2007
Ytterligare användningsområden för mördarsniglar
Uppfinningsrikedomen vad gäller vad man ska göra av alla trädgårdens mördarsniglar tycks hålla i sig. Tidigare skrev jag om hur man på vissa håll med gott resultat har använt mördarsniglarna som agn vid fiske. Nu visar det sig enligt DN att de små rackarna även kan finna en lämplig användning inför kräftfisket.
Vad blir nästa användningsområde? Har du några förslag?
Vad blir nästa användningsområde? Har du några förslag?
Paris Hiltons realitysåpa läggs ner - inte en dag för sent
Aftonbladet (även SvD) rapporterar att realitysåpan "The Simple Life" läggs ner efter fem säsonger. Hur serien överlevt så länge får vi dock inte svar på i Aftonbladets artikel och inte heller hur såpans huvudpersoner Paris Hilton och Nicole Richie nu ska tjäna sitt uppehälle.
För er som hittills varit lyckligt ovetande om vad serien handlade om har YouTube svaret:
För er som hittills varit lyckligt ovetande om vad serien handlade om har YouTube svaret:
Hillarys Sopranos-video och svenska politiker på YouTube
I SvD skrivs om hur de amerikanska presidentkandidaterna inför 2008 års val är noga med att synas på videosajten YouTube. Bl.a. nämner artikeln den kampanjvideo där Hillary Clinton gör en parodi på slutscenen i TV-serien Sopranos. För den som ännu inte sett videoklippet kommer den här:
Vad gäller de svenska politikerna har jag ännu inte sett något av deras material på YouTube. Enligt artikeln:
"Inför förra valet lade moderaterna ut några reklamfilmer på Youtube. Kommunikationschefen Pär Henriksson tycker att det är svårt att bedöma genomslaget, men uppfattar att det blev viss uppmärksamhet runt försöket.
Han menar att Sverige rör sig mot ett nytt politiskt ledarskap där distans blir viktigare, såväl till sig själv som till politiken. Politiker berättar om sin favoritmusik och delar med sig av recept. Carl Bildts blogg är populär, ett möjligt nästa steg är Fredrik Reinfeldts videodagbok på Youtube.
–Det måste finnas en viss humor i vad man lägger ut, det går inte med en timmes sammanträde om ekonomiska frågor, säger Pär Henriksson."
På den här punkten tror jag faktiskt att Henriksson underskattar YouTube-besökarna. Om man gör material tillgängligt som är intressant och relevant ur medborgarnas perspektiv så kommer folk att vilja se det. Av egen erfarenhet kan jag säga att så länge man lägger ut någonting på YouTube som är relevant ur målgruppens perspektiv och ser till att dessa människor vet om att videoklippet finns där så kommer uppmärksamheten att följa. Men då är ju å andra sidan jag inte kommunikationschef och vet hur sådana saker fungerar.
Vad gäller de svenska politikerna har jag ännu inte sett något av deras material på YouTube. Enligt artikeln:
"Inför förra valet lade moderaterna ut några reklamfilmer på Youtube. Kommunikationschefen Pär Henriksson tycker att det är svårt att bedöma genomslaget, men uppfattar att det blev viss uppmärksamhet runt försöket.
Han menar att Sverige rör sig mot ett nytt politiskt ledarskap där distans blir viktigare, såväl till sig själv som till politiken. Politiker berättar om sin favoritmusik och delar med sig av recept. Carl Bildts blogg är populär, ett möjligt nästa steg är Fredrik Reinfeldts videodagbok på Youtube.
–Det måste finnas en viss humor i vad man lägger ut, det går inte med en timmes sammanträde om ekonomiska frågor, säger Pär Henriksson."
På den här punkten tror jag faktiskt att Henriksson underskattar YouTube-besökarna. Om man gör material tillgängligt som är intressant och relevant ur medborgarnas perspektiv så kommer folk att vilja se det. Av egen erfarenhet kan jag säga att så länge man lägger ut någonting på YouTube som är relevant ur målgruppens perspektiv och ser till att dessa människor vet om att videoklippet finns där så kommer uppmärksamheten att följa. Men då är ju å andra sidan jag inte kommunikationschef och vet hur sådana saker fungerar.
Svenska kommuner får betalningsanmärkningar
I TV4-nyheterna (även SvD) rapporteras idag om att Sveriges kommuner verkar ha svårt att betala sina räkningar i tid och enligt artikeln är Stockholms kommun sämst med 356 betalningsanmärkningar varav mer än 150 gått till indrivning hos kronofogden.
"De obetalda fakturorna handlar inte om några stora räkningar utan ofta ganska små struntsummor som till exempel obetalda tv-avgifter och böcker. En del räkningar har bara handlat om några tior, men som efter påminnelser och avgifter blivit tusenlappar.
- Det är ju skattebetalarnas pengar och det är oerhört viktigt att vi behandlar dem på ett bra sätt. De ska ju inte gå till dröjsmålsräntor, utan de ska gå till vård, skola och omsorg och så vidare, säger Gunnar Björkman."
Att det kan bli en och annan betalningsanmärkning för en så stor organisation som Stockholms kommun är möjligen rimligt, men ska ärendena behöva gå till indrivning i mer än 150 fall?
Läs mer: Frågor och svar - betalningsanmärkningar (Kronofogemyndigheten).
"De obetalda fakturorna handlar inte om några stora räkningar utan ofta ganska små struntsummor som till exempel obetalda tv-avgifter och böcker. En del räkningar har bara handlat om några tior, men som efter påminnelser och avgifter blivit tusenlappar.
- Det är ju skattebetalarnas pengar och det är oerhört viktigt att vi behandlar dem på ett bra sätt. De ska ju inte gå till dröjsmålsräntor, utan de ska gå till vård, skola och omsorg och så vidare, säger Gunnar Björkman."
Att det kan bli en och annan betalningsanmärkning för en så stor organisation som Stockholms kommun är möjligen rimligt, men ska ärendena behöva gå till indrivning i mer än 150 fall?
Läs mer: Frågor och svar - betalningsanmärkningar (Kronofogemyndigheten).
söndag 29 juli 2007
Fler fall av SL-giljotinering rapporteras
Enligt DN (även SvD) har SL ändrat hur snabbt deras tunnelbanespärrar slår igen och denna ändring har lett till att resenärer i högre grad än tidigare hör av sig med klagomål på att de fått blåmärken av spärrarna.
"- Vi har märkt av ett ökat antal klagomål på kundtjänst. Det handlar om fall där folk har fått sig en kyss och fått blåmärken, säger Maria Adolfsson, presschef på SL.
På de nya spärrarna kan varje maskin ställas in individuellt när det gäller hur hårt och hur snabbt dörrarna ska slå igen. Enligt Björn Holmberg på SL varierar lägena mellan "i stort sett giljotinmässig återgång" till en mycket mjuk stängning.
Presschefen Maria Adolfsson säger att spärrarna inte ställts in på att slå igen hårdare än förut."
Har du som reser med SL fått dig en kyss/giljotinering av tunnelbanans spärrar sedan de genomförde den här ändringen?
"- Vi har märkt av ett ökat antal klagomål på kundtjänst. Det handlar om fall där folk har fått sig en kyss och fått blåmärken, säger Maria Adolfsson, presschef på SL.
På de nya spärrarna kan varje maskin ställas in individuellt när det gäller hur hårt och hur snabbt dörrarna ska slå igen. Enligt Björn Holmberg på SL varierar lägena mellan "i stort sett giljotinmässig återgång" till en mycket mjuk stängning.
Presschefen Maria Adolfsson säger att spärrarna inte ställts in på att slå igen hårdare än förut."
Har du som reser med SL fått dig en kyss/giljotinering av tunnelbanans spärrar sedan de genomförde den här ändringen?
Varför svenskarna har sömnproblem
Både DN och Expressen (något utförligare) skriver idag om att sömnlöshet och -brist breder ut sig; enligt vissa utgör sömnproblemen rent av en ny folksjukdom:
"Sömnproblemen började breda ut sig i början av 1990-talet. På samma gång har problemen gått allt längre ner i åldrarna. Till sömnenheten på universitetssjukhuset i Örebro kom för tio år sedan nästan uteslutande patienter i 50—60 årsåldern. Numera är många patienter i tonåren.
- Vi märker att kraven på individen har ökat de senaste åren. Inte minst på de yngre, säger Lena Leissner. I dag tror många att de kan kompromissa bort en del av sömnen för att kunna få mer uträttat. Jag försöker få mina patienter att förstå att de måste lägga tid på att sova. Det krävs en total attitydförändring för att få svenskarnas sömn på rätt köl igen."
Dock kan jag notera att bloggaren tillika riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) i sitt inlägg glömde bort att nämna den stress som orsakas av att folk med små ekonomiska marginaler känner sig utlämnade till politikers godtyckliga beslut eller den stress som blir följden av att svenskarna generellt sett har små nettotillgångar som kan verka som buffert om någonting oväntat händer.
Läs vidare om sömnbrist (Wikipedia) och vad bloggarna har att säga om sömnbrist.
"Sömnproblemen började breda ut sig i början av 1990-talet. På samma gång har problemen gått allt längre ner i åldrarna. Till sömnenheten på universitetssjukhuset i Örebro kom för tio år sedan nästan uteslutande patienter i 50—60 årsåldern. Numera är många patienter i tonåren.
- Vi märker att kraven på individen har ökat de senaste åren. Inte minst på de yngre, säger Lena Leissner. I dag tror många att de kan kompromissa bort en del av sömnen för att kunna få mer uträttat. Jag försöker få mina patienter att förstå att de måste lägga tid på att sova. Det krävs en total attitydförändring för att få svenskarnas sömn på rätt köl igen."
Dock kan jag notera att bloggaren tillika riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) i sitt inlägg glömde bort att nämna den stress som orsakas av att folk med små ekonomiska marginaler känner sig utlämnade till politikers godtyckliga beslut eller den stress som blir följden av att svenskarna generellt sett har små nettotillgångar som kan verka som buffert om någonting oväntat händer.
Läs vidare om sömnbrist (Wikipedia) och vad bloggarna har att säga om sömnbrist.
Tre hundar bet ihjäl en mindre hund i Malmö
I Sydsvenskan (även SvD) rapporterar man om en hundattack mot en mindre hund i Malmö:
"Hundattacken skedde i den så kallade Jesusparken, Falsterboplan, i Malmö vid 21-tiden på lördagen. Paret som hade den lilla hunden, en liten blandrashund, befann sig redan i parken när mannen kom dit med sina fem stora hundar. Två av dem höll han kopplade, resten gick lösa. När de tre lösa hundarna fick syn på den lilla hunden rusade de dit och anföll den. Flera försök att skilja hundarna åt misslyckades. Den lilla hunden blev ihjälbiten."
Var beredd på att detta åter sätter igång kamphundsdebatten. Mer på detta ämne kan man läsa i Sydsvenskans artikelsamling "Malmös hundar".
"Hundattacken skedde i den så kallade Jesusparken, Falsterboplan, i Malmö vid 21-tiden på lördagen. Paret som hade den lilla hunden, en liten blandrashund, befann sig redan i parken när mannen kom dit med sina fem stora hundar. Två av dem höll han kopplade, resten gick lösa. När de tre lösa hundarna fick syn på den lilla hunden rusade de dit och anföll den. Flera försök att skilja hundarna åt misslyckades. Den lilla hunden blev ihjälbiten."
Var beredd på att detta åter sätter igång kamphundsdebatten. Mer på detta ämne kan man läsa i Sydsvenskans artikelsamling "Malmös hundar".
Agna med mördarsniglar
Att många svenska trädgårdar har blivit invaderade av spanska skogssniglar, mer kända som mördarsniglar, borde inte överraska någon vid det här laget. Ett problem som många har stött på är vad man ska göra av dessa slemmiga sniglar som annars äter upp ens trädgårdsväxter. DN listar idag ett antal metoder och lägger till en nykomling på listan - att använda mördarsniglarna som agn vid fiske:
"- Jag testade och agnade med mindre mördarsniglar. Det nappade hela tiden, säger Laura Píriz, samordnare på Fiskeriverkets avdelning för resursvård, till Göteborgs-Posten."
Kanske det här leder till att inbitna trädgårdsentusiaster tar upp en ny hobby nu när agnet redan är fixat i form av mördarsniglar?
Mer om den spanska skogssnigeln (Wikipedia).
Läs även bloggaren Små vita pillers inlägg i ämnet.
"- Jag testade och agnade med mindre mördarsniglar. Det nappade hela tiden, säger Laura Píriz, samordnare på Fiskeriverkets avdelning för resursvård, till Göteborgs-Posten."
Kanske det här leder till att inbitna trädgårdsentusiaster tar upp en ny hobby nu när agnet redan är fixat i form av mördarsniglar?
Mer om den spanska skogssnigeln (Wikipedia).
Läs även bloggaren Små vita pillers inlägg i ämnet.
Bredbandstelefoni på frammarsch
En viktig teknisk trend i dagens samhälle är att en successiv övergång mot alltmer av kommunikation över datornät. På detta tema skriver idag DN (även här och här) om hur en vanlig familj genom att gå över från fast telefoni till bredbandstelefoni kan spara mer än 1000 kr om året:
"Exakt hur mycket avgörs av var du bor och hur du ringer. Alla som bor i en större stad eller samhälle är vinnare. De kan oftast få bredbandstelefoni i både kabel-tv-nätet och ett fibernät vilket leder till högre konkurrens mellan operatörerna.
Landsortsbor är däremot oftare förpassade till Telias stamnät och en så kallad adsl-uppkoppling. Då blir det dyrare eftersom operatörerna måste betala Telia för nätkapaciteten de hyr.
Konkret kan den största besparingen göras på abonnemangsavgiften. Den är oftast lägre eller helt slopad. Även samtal till de fasta nätet och till utlandet är i regel billigare. På mobilsamtalen går det dock inte att spara vilket beror på prissättningen i mobilnäten."
"Exakt hur mycket avgörs av var du bor och hur du ringer. Alla som bor i en större stad eller samhälle är vinnare. De kan oftast få bredbandstelefoni i både kabel-tv-nätet och ett fibernät vilket leder till högre konkurrens mellan operatörerna.
Landsortsbor är däremot oftare förpassade till Telias stamnät och en så kallad adsl-uppkoppling. Då blir det dyrare eftersom operatörerna måste betala Telia för nätkapaciteten de hyr.
Konkret kan den största besparingen göras på abonnemangsavgiften. Den är oftast lägre eller helt slopad. Även samtal till de fasta nätet och till utlandet är i regel billigare. På mobilsamtalen går det dock inte att spara vilket beror på prissättningen i mobilnäten."
lördag 28 juli 2007
Insatserna höjs i gisslandramat med sydkoreanerna
Enligt DN and SvD kan gisslandramat med de kidnappade sydkoreanerna vara på väg att gå in i en ny fas. Ur DN.se:
"Den afghanska regeringen är beredd att ta till våld mot kidnapparna om förhandlingarna om den sydkoreanska gisslan misslyckas. Det säger vice inrikesminister Munir Mangal.
- Vi tror på samtalen och om dialogen misslyckas kommer vi att ta till andra medel, sade Mangal till Reuters på lördagen.
På frågan om det innebär användning av våld, svarade han: "Förvisso.""
Även om denna utveckling inte var oväntad kan den få viss inverkar på hur förhandlingarna om ett frisläppande av gisslan fortgår.
Jag har tidigare skrivit om detta ämne här: "I det heliga kriget är ingenting heligt"
Uppdatering: SvD - "Talibaner: Slut på samtal om gisslan", DN - "Talibaner: Slut på samtal om gisslan"
"Den afghanska regeringen är beredd att ta till våld mot kidnapparna om förhandlingarna om den sydkoreanska gisslan misslyckas. Det säger vice inrikesminister Munir Mangal.
- Vi tror på samtalen och om dialogen misslyckas kommer vi att ta till andra medel, sade Mangal till Reuters på lördagen.
På frågan om det innebär användning av våld, svarade han: "Förvisso.""
Även om denna utveckling inte var oväntad kan den få viss inverkar på hur förhandlingarna om ett frisläppande av gisslan fortgår.
Jag har tidigare skrivit om detta ämne här: "I det heliga kriget är ingenting heligt"
Uppdatering: SvD - "Talibaner: Slut på samtal om gisslan", DN - "Talibaner: Slut på samtal om gisslan"
Misstänkt pyramidspel i Uppsala
Enligt DN och SvD misstänks ett företag i Uppsala bedriva verksamhet som utgörs av ett förtäckt pyramidspel. Enligt artikeln visar företaget upp ett antal av de kännetecken om rör pyramidspel i allmänhet: inträdesavgifter, uppblåsta förväntningar om lönsamhet och svårsäljbara produkter.
Den som vill läsa mer om pyramidspel kan göra det här:
- Pyramid scheme (Wikipedia)
- Pyramid schemes (U.S. Federal Trade Commission)
- Pyramid schemes (U.S. Securities and Exchange Commission)
Den som vill läsa mer om pyramidspel kan göra det här:
- Pyramid scheme (Wikipedia)
- Pyramid schemes (U.S. Federal Trade Commission)
- Pyramid schemes (U.S. Securities and Exchange Commission)
Ledarskap genom frånvaro?
SvD skriver idag om hur tre moderata riksdagsledamöter har ändrat ett debattinlägg rörande finansminister Borgs uttalanden om nedskärningar i försvaret efter vad som kan ha varit påtryckningar inifrån det egna partiet. Riksdagsledamöternas inlägg skulle komma som ett svar på
P J Anders Linders ledare, där han ifrågasätter den allmänna tystnaden i de moderata leden.
Att partipiskan viner i en hel del frågor kan man tycka vad man vill om, men för just moderaterna borde detta inte vara fallet när finansministern tycks spela solo och föreslår nedskärningar i försvaret. Opposition innefrån partiet som följd på denna kursomläggning borde vara given och inte tystas ner genom partipiskan.
Som Per Westberg skriver på sin blogg instämmer jag att det nu är hög tid för statsminister Reinfeldt att peka ut färdriktningen i denna fråga istället för att som nu lämna partiet i ett förvirrat tillstånd med olika signaler från olika ministrar. Det nuvarande läget är skadligt för hela regeringen, så det vore inte alls fel om övriga allianspartiers företrädare vänligt men bestämt påpekar allvaret i situationen för statsminister Reinfeldt.
Uppdatering: SvD - "Det är nödvändigt att ta tillbaka sparbudet"
Uppdatering 2: SvD - "Nu är det regeringens drag" (P J Anders Linder), SvD - "Försvaret får inte vara budgetregulator" (debattartikeln)
P J Anders Linders ledare, där han ifrågasätter den allmänna tystnaden i de moderata leden.
Att partipiskan viner i en hel del frågor kan man tycka vad man vill om, men för just moderaterna borde detta inte vara fallet när finansministern tycks spela solo och föreslår nedskärningar i försvaret. Opposition innefrån partiet som följd på denna kursomläggning borde vara given och inte tystas ner genom partipiskan.
Som Per Westberg skriver på sin blogg instämmer jag att det nu är hög tid för statsminister Reinfeldt att peka ut färdriktningen i denna fråga istället för att som nu lämna partiet i ett förvirrat tillstånd med olika signaler från olika ministrar. Det nuvarande läget är skadligt för hela regeringen, så det vore inte alls fel om övriga allianspartiers företrädare vänligt men bestämt påpekar allvaret i situationen för statsminister Reinfeldt.
Uppdatering: SvD - "Det är nödvändigt att ta tillbaka sparbudet"
Uppdatering 2: SvD - "Nu är det regeringens drag" (P J Anders Linder), SvD - "Försvaret får inte vara budgetregulator" (debattartikeln)
fredag 27 juli 2007
Gör det gott och enkelt att sluta med kött!
I en artikel i SvD kan vi idag läsa om hur en japansk forskargrupp har kommit fram till att köttkonsumtion är kraftigt negativt för miljön. Artikeln resulterade i en hel del läsarreaktioner.
Enligt en forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som citeras i artikeln finns det även en del tidigare forskning som tyder på att köttkonsumtion är en belastning för miljön, vilket säkert kan stämma.
Som jag ser det är dock ett stort hinder i vägen för en övergång bort från köttkonsumtion allt det moraliserande kring kött som födoämne av typen "jag förstår inte hur man kan äta lik" eller "hur kan du äta kött när människor i andra delar av världen svälter". Detta leder bara till en polarisering i frågan som göra att motståndet mot att gå över till mindre kött i kosten ökar.
Istället borde man fokusera på att göra det så enkelt som möjligt för folk att gå över från en kosthållning med kött till en utan kött eller med mindre kött än i dagsläget. Faktum är att de flesta människor inte tänker särskilt mycket på vad de äter utan fortsätter att äta kött därför att de tycker att det är god mat som de är vana vid att tillaga; det är detta som vegetariska alternativ måste konkurrera med för att bli allmänt accepterade.
SvD-artikeln tar även upp en del officiella reaktioner på forskarrönen, bl.a. dessa:
"Naturvårdsverket och Livsmedelsverket har nu fått upp ögonen för miljöaspekterna kring matkonsumtionen, inte minst på grund av det ökande köttätandet. Myndigheterna inledde ett samarbete i juni för att utarbeta nya rekommendationer för vårt ätande, med hänsyn till miljön och den ökade köttkonsumtionen. Arbetet inleds på allvar i höst.
– Vi hoppas att de nya kostråden ska vara färdiga i början av nästa år. Råden kommer att ta hänsyn till hur man ska välja mat för att den ska vara mer miljömässig. Eventuellt blir det även en rekommendation att äta mindre nötkött på grund av den konstaterade inverkan på miljön, säger Annika Sohlström, chef för nutritionsavdelningen på Livsmedelsverket."
Om rekommendationerna ska ändras så att de inte bara tar hänsyn till hur nyttig maten är för konsumenten, utan även andra faktorer, så riskerar det att leda till ökad skepsis kring dessa rekommendationer. Ska man t.ex. lyda rekommendationerna och äta mat som är mindre nyttig, men samtidigt mer miljövänlig? Om det här ska fungera på ett något sånär rimligt sätt måste man i så fall börja med parallella rekommendationer - en för vad som är hälsomässigt bra och en för vad som är bäst ur ett miljöperspektiv.
Enligt en forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som citeras i artikeln finns det även en del tidigare forskning som tyder på att köttkonsumtion är en belastning för miljön, vilket säkert kan stämma.
Som jag ser det är dock ett stort hinder i vägen för en övergång bort från köttkonsumtion allt det moraliserande kring kött som födoämne av typen "jag förstår inte hur man kan äta lik" eller "hur kan du äta kött när människor i andra delar av världen svälter". Detta leder bara till en polarisering i frågan som göra att motståndet mot att gå över till mindre kött i kosten ökar.
Istället borde man fokusera på att göra det så enkelt som möjligt för folk att gå över från en kosthållning med kött till en utan kött eller med mindre kött än i dagsläget. Faktum är att de flesta människor inte tänker särskilt mycket på vad de äter utan fortsätter att äta kött därför att de tycker att det är god mat som de är vana vid att tillaga; det är detta som vegetariska alternativ måste konkurrera med för att bli allmänt accepterade.
SvD-artikeln tar även upp en del officiella reaktioner på forskarrönen, bl.a. dessa:
"Naturvårdsverket och Livsmedelsverket har nu fått upp ögonen för miljöaspekterna kring matkonsumtionen, inte minst på grund av det ökande köttätandet. Myndigheterna inledde ett samarbete i juni för att utarbeta nya rekommendationer för vårt ätande, med hänsyn till miljön och den ökade köttkonsumtionen. Arbetet inleds på allvar i höst.
– Vi hoppas att de nya kostråden ska vara färdiga i början av nästa år. Råden kommer att ta hänsyn till hur man ska välja mat för att den ska vara mer miljömässig. Eventuellt blir det även en rekommendation att äta mindre nötkött på grund av den konstaterade inverkan på miljön, säger Annika Sohlström, chef för nutritionsavdelningen på Livsmedelsverket."
Om rekommendationerna ska ändras så att de inte bara tar hänsyn till hur nyttig maten är för konsumenten, utan även andra faktorer, så riskerar det att leda till ökad skepsis kring dessa rekommendationer. Ska man t.ex. lyda rekommendationerna och äta mat som är mindre nyttig, men samtidigt mer miljövänlig? Om det här ska fungera på ett något sånär rimligt sätt måste man i så fall börja med parallella rekommendationer - en för vad som är hälsomässigt bra och en för vad som är bäst ur ett miljöperspektiv.
Röda moskén - here we go again...
DN rapporterar idag att Röda moskén i Pakistan åter har ockuperats av islamister efter att den hade återställts efter de skador på moskén som blev följden av den tidigare islamistiska ockupationen.
Frågan blir nu hur Musharraf kommer att hantera situationen denna gång. Kommer vi att få se ytterligare en långdragen belägring i försöken att få till stånd en fredlig lösning eller kommer regimen att slå till snabbt för att undvika en upprepning av händelserna under den förra ockupationen? Det ska bli intressant att se hur man hanterar den uppkomna situationen.
Uppdatering: SvD - "Tio dödades nära Röda moskén"
Frågan blir nu hur Musharraf kommer att hantera situationen denna gång. Kommer vi att få se ytterligare en långdragen belägring i försöken att få till stånd en fredlig lösning eller kommer regimen att slå till snabbt för att undvika en upprepning av händelserna under den förra ockupationen? Det ska bli intressant att se hur man hanterar den uppkomna situationen.
Uppdatering: SvD - "Tio dödades nära Röda moskén"
Facklig skrämseltaktik får kritik
Blekinge Läns Tidning (även SvD och DN) rapporterar om ett kraftigt övertramp av Metalls lokala fackföreningsordförande på ABB, Jan-Anders Lindfors.
I en skrivelse attackerar han dem som inte är anslutna till hans fack genom att nedsättande kalla dem för "gulingar" och säger att styrelsen ska "agera mot avarten när tillfälle ges".
BLT (felstil är BLT:s intervjuare):
"Många upplever din skrivelse som personangrepp?
- Jag vill bara vara tydlig och informera om konsekvenserna när man inte är med i facket. De ska inte tro att de kan göra som de vill, bryta mot övertidsregler och annat. De ska inte förvänta sig något.
Så det är ett förtäckt hot?
- Kalla det vad du vill. Jag kallar det realism."
Det Lindfors kallar "realism" skulle andra kalla "fackliga maffiametoder".
Vidare om Lindfors, enligt BLT:
"Lindfors är förutom ordförande i verkstadsklubben på ABB, även ordförande för IF Metall i Östra Blekinge. Han har varit politiskt aktiv i många år och är ett välkänt namn inom socialdemokraterna. Före valet var Lindfors ordförande i socialnämnden i Karlskrona, nu sitter han som ledamot i kommunfullmäktige."
Anders Ferbe, andre vice förbundsordförande i IF Metall, har i alla fall vett att ta avstånd från Lindfors sätt att bedriva facklig verksamhet:
"När BLT läst upp paragrafen ur skrivelsen är hans spontana reaktion:
- Det här är inte bra. Ett olyckligt uttryckssätt, även om avsikten säkert inte var att hota. Feltolkningar leder bara till mer bekymmer.
- För en medlemsorganisation är målsättningen att alla ska vara med. Klubben måste motivera utomstående att gå med på ett sätt som inte upplevs som hotfullt eller stötande. Tala för medlemskap - inte emot."
Helt rätt. När facket inte längre kan locka medlemmar genom att rationellt argumentera för ett medlemskap utan enbart levererar illa förtäckta hot mot dem som väljer att utnyttja sin negativa föreningsfrihet genom att stå utanför facket är det dags att lägga ner verksamheten.
Jag ser nu med spänning fram emot hur Lindfors partikamrater inom socialdemokraterna ställer sig till denna typ av metoder.
I en skrivelse attackerar han dem som inte är anslutna till hans fack genom att nedsättande kalla dem för "gulingar" och säger att styrelsen ska "agera mot avarten när tillfälle ges".
BLT (felstil är BLT:s intervjuare):
"Många upplever din skrivelse som personangrepp?
- Jag vill bara vara tydlig och informera om konsekvenserna när man inte är med i facket. De ska inte tro att de kan göra som de vill, bryta mot övertidsregler och annat. De ska inte förvänta sig något.
Så det är ett förtäckt hot?
- Kalla det vad du vill. Jag kallar det realism."
Det Lindfors kallar "realism" skulle andra kalla "fackliga maffiametoder".
Vidare om Lindfors, enligt BLT:
"Lindfors är förutom ordförande i verkstadsklubben på ABB, även ordförande för IF Metall i Östra Blekinge. Han har varit politiskt aktiv i många år och är ett välkänt namn inom socialdemokraterna. Före valet var Lindfors ordförande i socialnämnden i Karlskrona, nu sitter han som ledamot i kommunfullmäktige."
Anders Ferbe, andre vice förbundsordförande i IF Metall, har i alla fall vett att ta avstånd från Lindfors sätt att bedriva facklig verksamhet:
"När BLT läst upp paragrafen ur skrivelsen är hans spontana reaktion:
- Det här är inte bra. Ett olyckligt uttryckssätt, även om avsikten säkert inte var att hota. Feltolkningar leder bara till mer bekymmer.
- För en medlemsorganisation är målsättningen att alla ska vara med. Klubben måste motivera utomstående att gå med på ett sätt som inte upplevs som hotfullt eller stötande. Tala för medlemskap - inte emot."
Helt rätt. När facket inte längre kan locka medlemmar genom att rationellt argumentera för ett medlemskap utan enbart levererar illa förtäckta hot mot dem som väljer att utnyttja sin negativa föreningsfrihet genom att stå utanför facket är det dags att lägga ner verksamheten.
Jag ser nu med spänning fram emot hur Lindfors partikamrater inom socialdemokraterna ställer sig till denna typ av metoder.
Dödläget fortsätter mellan Kuba och USA
I SvD rapporterar man om hur Raul Castro, bror till Fidel Castro och interrimpresident i den kommunistiska monarkin på Kuba, uttryckt vilja att uppta kommunikation med den som väljs till president i USA efter valet 2008:
"Raul uppmanade den som vinner presidentvalet i USA 2008 att börja kommunicera med Kuba för att få slut på fejden mellan länderna som varat i mer än ett halvt sekel.
- Om den nya USA-administrationen en gång för alla kan skjuta undan självsvåldigheten och samtala på ett civiliserat sätt, kommer det att vara mycket välkommet, sade han.
- Om inte, är vi beredda att fortsätta konfrontera USA i ytterligare 50 år, varnade kommunistledaren enligt tidningen Granma."
Givetvis är det inte USA som lider av Kubas internationella isolation, utan Kubas egen befolkning under det kommunistiska förtrycket. Istället för att förutsättningslöst söka återuppta normala relationer med USA till gagn för sitt lands befolkning hotar Castro med att fortsätta med sin uppenbart misslyckade politik under ytterligare 50 år.
I Washington svarade en talesman:
"- Den enda verkliga dialogen han (Raul) behöver är med det kubanska folket, sade Sean McCormack, talesperson för utrikesdepartementet, till nyhetsbyrån AFP.
Raul Castros uppmaning till USA är en upprepning av det han förde fram i fjol när han tillträdde som interimspresident. Den gången sade Washington åt honom att införa demokrati och släppa alla politiska fångar först."
Även om McCormack har rätt i sak innebär inte det att det är vettigt att från USA:s sida fortsätta med den nuvarande politiken gentemot Kuba. Den kubanska diktaturen kommer inte att "införa demokrati och släppa alla politiska fångar" om inte någonting sker i landet som ruskar om och sätter press på den styrande politiska klassen. Jag är snarast inne på att omvärlden måste göra allt den kan för att återuppta diplomatiska och handelsmässiga relationer till Kuba i syfte att på sikt frambringa reformer i landet och så småningom ett införande av demokrati. Ett land som är mer beroende av handel med utlandet kommer också att vara mer öppet för utländska impulser, så omvärlden har allt att vinna på att försöka normalisera relationen till Kuba.
"Raul uppmanade den som vinner presidentvalet i USA 2008 att börja kommunicera med Kuba för att få slut på fejden mellan länderna som varat i mer än ett halvt sekel.
- Om den nya USA-administrationen en gång för alla kan skjuta undan självsvåldigheten och samtala på ett civiliserat sätt, kommer det att vara mycket välkommet, sade han.
- Om inte, är vi beredda att fortsätta konfrontera USA i ytterligare 50 år, varnade kommunistledaren enligt tidningen Granma."
Givetvis är det inte USA som lider av Kubas internationella isolation, utan Kubas egen befolkning under det kommunistiska förtrycket. Istället för att förutsättningslöst söka återuppta normala relationer med USA till gagn för sitt lands befolkning hotar Castro med att fortsätta med sin uppenbart misslyckade politik under ytterligare 50 år.
I Washington svarade en talesman:
"- Den enda verkliga dialogen han (Raul) behöver är med det kubanska folket, sade Sean McCormack, talesperson för utrikesdepartementet, till nyhetsbyrån AFP.
Raul Castros uppmaning till USA är en upprepning av det han förde fram i fjol när han tillträdde som interimspresident. Den gången sade Washington åt honom att införa demokrati och släppa alla politiska fångar först."
Även om McCormack har rätt i sak innebär inte det att det är vettigt att från USA:s sida fortsätta med den nuvarande politiken gentemot Kuba. Den kubanska diktaturen kommer inte att "införa demokrati och släppa alla politiska fångar" om inte någonting sker i landet som ruskar om och sätter press på den styrande politiska klassen. Jag är snarast inne på att omvärlden måste göra allt den kan för att återuppta diplomatiska och handelsmässiga relationer till Kuba i syfte att på sikt frambringa reformer i landet och så småningom ett införande av demokrati. Ett land som är mer beroende av handel med utlandet kommer också att vara mer öppet för utländska impulser, så omvärlden har allt att vinna på att försöka normalisera relationen till Kuba.
torsdag 26 juli 2007
I det heliga kriget är ingenting heligt
I SvD och DN fortsätter rapporteringen om den sydkoreanska gisslan som hålls kidnappade av talibanerna.
Uppenbarligen har kidnapparna nu, efter att tidigare ha mördat en av sydkoreanerna i gisslan, tagit nästa steg och börjar att använda de återstående för att spela på känslorna hos det sydkoreanska folket. Enligt SvD-artikeln:
"- Säg åt dem att göra något för att få oss fria, sade kvinnan i en noga övervakad telefonintervju med BBC.
Hon identifierade sig som Yo Syun Ju och beskrev sig vara ”sjuk och i ett förfärligt tillstånd”."
Föga förvånande rapporterar man vidare:
"Från Kabul berättar Anders Fänge, platschef för Svenska Afghanistankkommittén, om nya hot mot utlänningar.
– Det har kommit en uppmaning från auktoriserade ledare att talibaner i hela Afghanistan ska försöka kidnappa utlänningar."
Så kidnappningar av civila har nu upphöjts till officiell policy bland "gudskrigarna". Det låter onekligen synnerligen fromt.
SvD fortsätter:
"Talibanledaren Mansour Dadullah, ansvarig för kampen
i södra landet, är en av de som uttalat det nya hotet. I brittiska Channel 4 sade han i går:
– Alla våra mujaheddin (heliga krigare) uppmanas att kidnappa utlänningar oavsett nationalitet och var de än befinner sig.
- Huvudmålet är att sprida vår tro och bekämpa alla utlänningar. Kidnappningar är en mycket framgångsrik politik, sade Mansour Dadullah."
Ekvationen är mycket enkel: talibanerna kommer att använda de metoder som röner störst framgång vad gäller att få igenom deras målsättningar. Om länder vars medborgare blir kidnappade ger efter ens en aning för de talibanska kidnapparnas krav så skickar man den tydliga signalen att kidnappningar är en typ av handlingar som talibanerna ska fortsätta med, med ännu mer död och lidande som följd.
Uppdatering: DN, SvD, DN
Uppenbarligen har kidnapparna nu, efter att tidigare ha mördat en av sydkoreanerna i gisslan, tagit nästa steg och börjar att använda de återstående för att spela på känslorna hos det sydkoreanska folket. Enligt SvD-artikeln:
"- Säg åt dem att göra något för att få oss fria, sade kvinnan i en noga övervakad telefonintervju med BBC.
Hon identifierade sig som Yo Syun Ju och beskrev sig vara ”sjuk och i ett förfärligt tillstånd”."
Föga förvånande rapporterar man vidare:
"Från Kabul berättar Anders Fänge, platschef för Svenska Afghanistankkommittén, om nya hot mot utlänningar.
– Det har kommit en uppmaning från auktoriserade ledare att talibaner i hela Afghanistan ska försöka kidnappa utlänningar."
Så kidnappningar av civila har nu upphöjts till officiell policy bland "gudskrigarna". Det låter onekligen synnerligen fromt.
SvD fortsätter:
"Talibanledaren Mansour Dadullah, ansvarig för kampen
i södra landet, är en av de som uttalat det nya hotet. I brittiska Channel 4 sade han i går:
– Alla våra mujaheddin (heliga krigare) uppmanas att kidnappa utlänningar oavsett nationalitet och var de än befinner sig.
- Huvudmålet är att sprida vår tro och bekämpa alla utlänningar. Kidnappningar är en mycket framgångsrik politik, sade Mansour Dadullah."
Ekvationen är mycket enkel: talibanerna kommer att använda de metoder som röner störst framgång vad gäller att få igenom deras målsättningar. Om länder vars medborgare blir kidnappade ger efter ens en aning för de talibanska kidnapparnas krav så skickar man den tydliga signalen att kidnappningar är en typ av handlingar som talibanerna ska fortsätta med, med ännu mer död och lidande som följd.
Uppdatering: DN, SvD, DN
Välbetalda TV-profiler gynnar TV-tittaren
SvD rapporterar att Oprah Winfrey är USA:s (och därmed troligen världens) bäst betalda TV-profil. Hon erhåller enligt uppgift en årslön på 1.7 miljarder kr från sin pratshow i TV, "The Oprah Winfrey show".
Som jag ser saken är detta helt i sin ordning. Visserligen följer jag inte hennes pratshow, men jag är väl medveten om att många andra gör det och tycker att den är ett mycket bra TV-program. Jag ser gärna att de personer som leder mina favoritprogram tjänar en väldig massa pengar på det, för att om de gör de är det mer troligt att de kommer att fortsätta att ge guldkant på min tillvaro istället för att ägna sin tid åt andra, mindre uppskattade sysslor.
Som jag ser saken är detta helt i sin ordning. Visserligen följer jag inte hennes pratshow, men jag är väl medveten om att många andra gör det och tycker att den är ett mycket bra TV-program. Jag ser gärna att de personer som leder mina favoritprogram tjänar en väldig massa pengar på det, för att om de gör de är det mer troligt att de kommer att fortsätta att ge guldkant på min tillvaro istället för att ägna sin tid åt andra, mindre uppskattade sysslor.
Ikea-katalogen - den årligt återkommande icke-händelsen
Både DN och SvD:s ekonomisajt E24.se påminner oss idag om att Ikea-katalogen åter dimper ner i våra brevlådor och -inkast i nästa vecka.
Ur Ikeas synvinkel är all den här uppståndelsen givetvis utmärkt i och med att den innebär skriverier i artikelform om något så okontroversiellt som företagets sortiment, men ur ett mer objektivt perspektiv är det svårt att se varför Ikea-katalogen skulle vara av större nyhetsvärde än t.ex. Mio-katalogen, och därför särbehandlas genom att ges stort utrymme i pressen.
Ur Ikeas synvinkel är all den här uppståndelsen givetvis utmärkt i och med att den innebär skriverier i artikelform om något så okontroversiellt som företagets sortiment, men ur ett mer objektivt perspektiv är det svårt att se varför Ikea-katalogen skulle vara av större nyhetsvärde än t.ex. Mio-katalogen, och därför särbehandlas genom att ges stort utrymme i pressen.
Illegal fildelning är ett övergående fenomen
SvD fortsätter idag sin serie artiklar om illegal fildelning. Mer om detta ämne här.
Som jag ser det kommer illegal fildelning alltid att finnas i en tid där det är mycket enkelt att kopiera information över Internet. Troligen kommer den dock att minska i omfattning då allt fler fungerande affärsmodeller dyker upp som kan tillhandahålla t.ex. musik och film av god kvalitet till låga priser för konsumenten och samtidigt ge artisterna sin beskärda del. Om inte annat kommer aktörer i musik- och filmindustrin att tvingas till att ta fram sådana lösningar av ren självbevarelsedrift (något som de inte visat särskilt mycket av hittills, annat än i form av reflexartade angrepp på fildelarsajter o.d.).
Grundproblemet för de kommersiella företagen och artisterna är att de inte kommer att kunna stoppa den illegala fildelningen. Visst kan de skrämma bort en hel del användare från dessa nätverk genom rättsliga åtgärder mot enskilda användare, men eftersom deras affärsmodeller tillhör det förra århundradet är de dömda att misslyckas i en värld med nya villkor för verksamheten.
Min slutsats är att det här i mångt och mycket är ett övergående problem som så småningom kommer att få sin lösning genom praktiska legala alternativ till dagens fildelning.
Som jag ser det kommer illegal fildelning alltid att finnas i en tid där det är mycket enkelt att kopiera information över Internet. Troligen kommer den dock att minska i omfattning då allt fler fungerande affärsmodeller dyker upp som kan tillhandahålla t.ex. musik och film av god kvalitet till låga priser för konsumenten och samtidigt ge artisterna sin beskärda del. Om inte annat kommer aktörer i musik- och filmindustrin att tvingas till att ta fram sådana lösningar av ren självbevarelsedrift (något som de inte visat särskilt mycket av hittills, annat än i form av reflexartade angrepp på fildelarsajter o.d.).
Grundproblemet för de kommersiella företagen och artisterna är att de inte kommer att kunna stoppa den illegala fildelningen. Visst kan de skrämma bort en hel del användare från dessa nätverk genom rättsliga åtgärder mot enskilda användare, men eftersom deras affärsmodeller tillhör det förra århundradet är de dömda att misslyckas i en värld med nya villkor för verksamheten.
Min slutsats är att det här i mångt och mycket är ett övergående problem som så småningom kommer att få sin lösning genom praktiska legala alternativ till dagens fildelning.
onsdag 25 juli 2007
Stockholmarna vill ge missbrukare rena sprutor
I DN kan vi läsa att en majoritet på 65% av totalt 500 tillfrågade stockholmare ställer sig positiva till ett sprutbytesprogram för narkotikamissbrukare i syfte att begränsa spridningen av hiv. Majoriteten i Stockholms landsting är däremot enligt artikeln fortfarande negativ till fria sprutor för narkomaner.
Marie Ljungberg Schött (m), ledamot i landstingsstyrelsen, säger att:
"Narkomaner behöver hjälp att ta sig ur sitt missbruk och inte redskap för att fortsätta det."
Den naturliga frågan till Schött blir då huruvida hon tror att det är tillgången på rena sprutor som leder till att narkotikamissbrukare förblir i sitt missbruk? Om du är en injicerande missbrukare kommer du rimligtvis att se till att få i dig det knark som din kropp skriker efter alldeles oavsett om sprutan du har tillgång till är ny eller begagnad.
Även om landstinget inte vill driva ett program för gratis rena sprutor så borde man hålla möjligheten öppen för att frivilliga krafter kan ta ett sådant initiativ.
Marie Ljungberg Schött (m), ledamot i landstingsstyrelsen, säger att:
"Narkomaner behöver hjälp att ta sig ur sitt missbruk och inte redskap för att fortsätta det."
Den naturliga frågan till Schött blir då huruvida hon tror att det är tillgången på rena sprutor som leder till att narkotikamissbrukare förblir i sitt missbruk? Om du är en injicerande missbrukare kommer du rimligtvis att se till att få i dig det knark som din kropp skriker efter alldeles oavsett om sprutan du har tillgång till är ny eller begagnad.
Även om landstinget inte vill driva ett program för gratis rena sprutor så borde man hålla möjligheten öppen för att frivilliga krafter kan ta ett sådant initiativ.
tisdag 24 juli 2007
Förhandlingar om gisslan i Afghanistan
Gisslandramat med de 23 av talibaner kidnappade sydkoreanerna fortsätter, rapporterar såväl SvD som DN.
Enligt uppgift har talibanerna för att släppa sin gisslan ställt krav på att Sydkorea ska dra tillbaka sina 200 militärer från Afghanistan och nu kräver att under förhandlingar i utbyte mot åtta av de kidnappade sydkoreanerna att lika många tillfångatagna och fänglade talibaner ska sättas på fri fot.
Låt oss börja med det uppenbara: talibanerna har kidnappat de civila sydkoreanerna. Detta faktum borde vara tillräckligt för att avvisa alla krav som de talibanska brottslingarna kan tänkas komma med, och enligt DN-artikeln har inte heller Sydkorea visat några tecken på att infria kidnapparnas krav.
Dock rapporterades det nyss på TV-nyheterna (jag tror att det var Rapport) att många sydkoreaner vill se ett tillmötesgående vad gäller kidnapparnas krav för att få sina landsmän fria. Det kan därför vara på sin plats att påminna om vilka signaler Sydkorea skickar om de skulle ge efter för dessa talibanska brottslingars krav: att kidnappa Sydkoreas (eller andra staters, för den delen) medborgare är ett effektivt sätt att 1) diktera denna stats utrikespolitik, och 2) få sina egna medbrottslingar släppta ur fängelse, och allt detta som följd av högst begränsade resursinsatser. Att man helt naturligt känner stark sympati med de kidnappade sydkoreanerna och deras anhöriga får inte leda till att man av detta skäl viker sig och därmed öppnar upp för ännu fler av denna typ av kidnappningar i framtiden.
Den enda policy som kan försvaras är ett konsekvent avvisande av kidnappares krav.
Enligt uppgift har talibanerna för att släppa sin gisslan ställt krav på att Sydkorea ska dra tillbaka sina 200 militärer från Afghanistan och nu kräver att under förhandlingar i utbyte mot åtta av de kidnappade sydkoreanerna att lika många tillfångatagna och fänglade talibaner ska sättas på fri fot.
Låt oss börja med det uppenbara: talibanerna har kidnappat de civila sydkoreanerna. Detta faktum borde vara tillräckligt för att avvisa alla krav som de talibanska brottslingarna kan tänkas komma med, och enligt DN-artikeln har inte heller Sydkorea visat några tecken på att infria kidnapparnas krav.
Dock rapporterades det nyss på TV-nyheterna (jag tror att det var Rapport) att många sydkoreaner vill se ett tillmötesgående vad gäller kidnapparnas krav för att få sina landsmän fria. Det kan därför vara på sin plats att påminna om vilka signaler Sydkorea skickar om de skulle ge efter för dessa talibanska brottslingars krav: att kidnappa Sydkoreas (eller andra staters, för den delen) medborgare är ett effektivt sätt att 1) diktera denna stats utrikespolitik, och 2) få sina egna medbrottslingar släppta ur fängelse, och allt detta som följd av högst begränsade resursinsatser. Att man helt naturligt känner stark sympati med de kidnappade sydkoreanerna och deras anhöriga får inte leda till att man av detta skäl viker sig och därmed öppnar upp för ännu fler av denna typ av kidnappningar i framtiden.
Den enda policy som kan försvaras är ett konsekvent avvisande av kidnappares krav.
måndag 23 juli 2007
Med Storebror lättar trycket på gaspedalen
I SvD kan vi idag läsa om ämnet trafikkameror och Vägverkets planer på att bygga ut systemet med ytterligare 170 kameror. Vi kan även ta del av läsarnas reaktioner på artikeln här.
Själva kärnan i artikeln är en planerad utbyggnad av systemet med trafikkameror med ytterligare 170 kameror på särskilt olycksdrabbade vägsträckor.
SvD rapporterar bl.a. följande som argument för en utbyggnad:
"Enligt mätningar från Väg- och transportforskningsinstitutet minskar dödsolyckorna med cirka 60 procent på vissa vägar där trafik- säkerhetskameror installerats. Antalet svårt skadade minskar med 30 procent."
Som jag ser det är denna utbyggnad ett alldeles utmärkt förslag om det är så att fartkameror är ett mer kostnadseffektivt alternativ i jämförelse med trafikpoliser vad gäller att säkerställa att trafikreglerna efterlevs och att trafikolyckorna därmed minskar. Läsaren är säkert bekant med det faktum att trafiken lugnar ner sig betydligt så fort förarna vet att de kan åka fast för fortkörning, antingen detta sker p.g.a. fartkameror eller trafikpoliser, där de senare givetvis ger större effekt men samtidigt betydligt dyrare för oss skattebetalare.
Om folk hade omdöme nog att hålla sig innanför hastighetsgränserna på farliga vägsträckor så hade trafikkameror/trafikpoliser inte varit nödvändiga. I den mån de hastighetsgränser som finns på våra vägar inte är vettiga med tanke på trafiksäkerheten på enskilda vägsträckor så borde ytterligare trafikkameror kunna leda till att sådana hastighetsgränser justeras i och med de protester detta skulle föra med sig.
Det är väldigt lätt att man låter sin irritation gå ut över just trafikkamerorna då det egentliga problemet kanske är de hastighetsgränser som finns och att dessa sätts lägre än vad de hade behövt vara om folk tog dem på allvar.
Själva kärnan i artikeln är en planerad utbyggnad av systemet med trafikkameror med ytterligare 170 kameror på särskilt olycksdrabbade vägsträckor.
SvD rapporterar bl.a. följande som argument för en utbyggnad:
"Enligt mätningar från Väg- och transportforskningsinstitutet minskar dödsolyckorna med cirka 60 procent på vissa vägar där trafik- säkerhetskameror installerats. Antalet svårt skadade minskar med 30 procent."
Som jag ser det är denna utbyggnad ett alldeles utmärkt förslag om det är så att fartkameror är ett mer kostnadseffektivt alternativ i jämförelse med trafikpoliser vad gäller att säkerställa att trafikreglerna efterlevs och att trafikolyckorna därmed minskar. Läsaren är säkert bekant med det faktum att trafiken lugnar ner sig betydligt så fort förarna vet att de kan åka fast för fortkörning, antingen detta sker p.g.a. fartkameror eller trafikpoliser, där de senare givetvis ger större effekt men samtidigt betydligt dyrare för oss skattebetalare.
Om folk hade omdöme nog att hålla sig innanför hastighetsgränserna på farliga vägsträckor så hade trafikkameror/trafikpoliser inte varit nödvändiga. I den mån de hastighetsgränser som finns på våra vägar inte är vettiga med tanke på trafiksäkerheten på enskilda vägsträckor så borde ytterligare trafikkameror kunna leda till att sådana hastighetsgränser justeras i och med de protester detta skulle föra med sig.
Det är väldigt lätt att man låter sin irritation gå ut över just trafikkamerorna då det egentliga problemet kanske är de hastighetsgränser som finns och att dessa sätts lägre än vad de hade behövt vara om folk tog dem på allvar.
lördag 14 juli 2007
Ohly the lonely? Solospel till (v)änster
På fredagen var det slutligen dags för vänsterpartiets ledare Lars Ohly att hålla sitt tal i Almedalen. Han gör det mot bakgrund av ett opinionsstöd på 3.6% enligt Expressen/Demoskops senaste mätning. Enligt Demoskop är detta vänsterpartiets lägsta notering i deras mätningar på 13 år. Ohly har alltså att förhålla sig till att partiet är på nedgång, med flera profiler i vänsterpartiets ledning som har gått över till andra partier på senare år, mest tydligt Gudrun Schyman och Karin Svensson Smith.
I detta läge väljer Ohly att avfärda ett eventuellt samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inför valet 2010 med orden "Vi ska vara tydliga med ambitionen att regera ihop men vi vill inte ha ett gemensamt valmanifest", enligt Expressen.
Väljarna kan med andra ord i dagens läge inte vänta sig att den socialistiska oppositionen kan presentera något faktiskt alternativ till valet 2010, trots att, enligt Expressen, "såväl socialdemokraternas Mona Sahlin som miljöpartiets ledning har talat om det behövs en gemensam valplattform för att utmana regeringen."
Som väntat är Ohly omåttligt kritisk till allt som de borgerliga gör. Han hävdar att "Alliansens mål är att återställa klassamhället", enligt Expressen. Just detta uttalande är något förvånande - rimligen måste Ohly alltså mena att det i dagsläget inte finns något klassamhälle för (v) att opponera sig mot, vilket ju borde vara upplyftande nyheter.
Vidare i ytterligare en annan Expressen-artikel:
"Skolministern Jan Björklunds ”kunskapsskola” döpte Lars Ohly om till ”sorteringsskola”.
- Det handlar om att överklassen vill vara säkra på att arbetarklassen och underklassen aldrig ska för få för sig att bli något. Skomakare bli vid din läst, sa Lars Ohly och skördade applåder."
Detta måste ta priset som något av det mest korkade som man kan få för sig att säga. Att även arbetarbarn ska ges möjlighet att faktiskt få en stabil grund att stå på vad gäller skrivkunnighet, läsning och räkning utgör i Ohlys värld "sortering". Utifrån Ohlys världsbild skulle då säkerligen det barn som går ut skolan utan rejäla kunskaper vara mer benäget att bryta det sociala arvet?
Vidare sa Ohly på samma tema, enligt DN/DN:
"Jag förbannar mig själv för att jag inte talade mer utbildningsfrågor före valet."
Är det bara jag som avskyr vänsterpartiets politik på utbildningsområdet? Jag må vara en kritiker av det högskattesamhället som socialisterna förespråkar, men vänsterpartiets skolpolitik är fullständigt bisarr. Att vanliga arbetares barn ska kunna se det som en rättighet att få gå ut skolan med kunskaper som är värda något på arbetsmarknaden borde vara självklar oavsett vilket politiskt parti man stöder i övrigt. Därför har jag mycket svårt att tro att Ohly skulle ha kunnat rädda några röster om han mer öppet propagerade för sitt partis linje i denna fråga.
Som vi nu har kunnat konstatera kommer Ohly ut med rostiga retoriska revolvrar i vardera handen och skjuter vilt omkring sig i förhoppningen att han ska kunna återställa någon form av relevans till hans eget parti.
När han ändå är igång verkar det inte vara någon idé att spara på krutet: han passar enligt SvD på att ge sina socialistiska bröder i (s) en rejäl känga för att de skulle svänga åt höger. I själva verket rör det ju givetvis om att Ohly försöker att skapa någon form av politiskt utrymme på vänsterkanten genom att kannibalisera på socialdemokraternas vänsterflygel. Med tanke på den hittills uteblivna förändringsvilja hos (s) finns det dock inte särskilt goda möjligheter till att denna strategi fungerar. Dock kan ett parti på vänsterkanten inte komma med särskilt mycket annat i form av strategi annat än att klaga på att jätten (s) inte är "socialistiska nog".
Avslutningsvis vill jag hänvisa till Göran Erikssons intressanta analys i SvD. Han tar upp en del problem som vänsteroppositionen står inför och analysen är väl värd att läsa.
I detta läge väljer Ohly att avfärda ett eventuellt samarbete med socialdemokraterna och miljöpartiet inför valet 2010 med orden "Vi ska vara tydliga med ambitionen att regera ihop men vi vill inte ha ett gemensamt valmanifest", enligt Expressen.
Väljarna kan med andra ord i dagens läge inte vänta sig att den socialistiska oppositionen kan presentera något faktiskt alternativ till valet 2010, trots att, enligt Expressen, "såväl socialdemokraternas Mona Sahlin som miljöpartiets ledning har talat om det behövs en gemensam valplattform för att utmana regeringen."
Som väntat är Ohly omåttligt kritisk till allt som de borgerliga gör. Han hävdar att "Alliansens mål är att återställa klassamhället", enligt Expressen. Just detta uttalande är något förvånande - rimligen måste Ohly alltså mena att det i dagsläget inte finns något klassamhälle för (v) att opponera sig mot, vilket ju borde vara upplyftande nyheter.
Vidare i ytterligare en annan Expressen-artikel:
"Skolministern Jan Björklunds ”kunskapsskola” döpte Lars Ohly om till ”sorteringsskola”.
- Det handlar om att överklassen vill vara säkra på att arbetarklassen och underklassen aldrig ska för få för sig att bli något. Skomakare bli vid din läst, sa Lars Ohly och skördade applåder."
Detta måste ta priset som något av det mest korkade som man kan få för sig att säga. Att även arbetarbarn ska ges möjlighet att faktiskt få en stabil grund att stå på vad gäller skrivkunnighet, läsning och räkning utgör i Ohlys värld "sortering". Utifrån Ohlys världsbild skulle då säkerligen det barn som går ut skolan utan rejäla kunskaper vara mer benäget att bryta det sociala arvet?
Vidare sa Ohly på samma tema, enligt DN/DN:
"Jag förbannar mig själv för att jag inte talade mer utbildningsfrågor före valet."
Är det bara jag som avskyr vänsterpartiets politik på utbildningsområdet? Jag må vara en kritiker av det högskattesamhället som socialisterna förespråkar, men vänsterpartiets skolpolitik är fullständigt bisarr. Att vanliga arbetares barn ska kunna se det som en rättighet att få gå ut skolan med kunskaper som är värda något på arbetsmarknaden borde vara självklar oavsett vilket politiskt parti man stöder i övrigt. Därför har jag mycket svårt att tro att Ohly skulle ha kunnat rädda några röster om han mer öppet propagerade för sitt partis linje i denna fråga.
Som vi nu har kunnat konstatera kommer Ohly ut med rostiga retoriska revolvrar i vardera handen och skjuter vilt omkring sig i förhoppningen att han ska kunna återställa någon form av relevans till hans eget parti.
När han ändå är igång verkar det inte vara någon idé att spara på krutet: han passar enligt SvD på att ge sina socialistiska bröder i (s) en rejäl känga för att de skulle svänga åt höger. I själva verket rör det ju givetvis om att Ohly försöker att skapa någon form av politiskt utrymme på vänsterkanten genom att kannibalisera på socialdemokraternas vänsterflygel. Med tanke på den hittills uteblivna förändringsvilja hos (s) finns det dock inte särskilt goda möjligheter till att denna strategi fungerar. Dock kan ett parti på vänsterkanten inte komma med särskilt mycket annat i form av strategi annat än att klaga på att jätten (s) inte är "socialistiska nog".
Avslutningsvis vill jag hänvisa till Göran Erikssons intressanta analys i SvD. Han tar upp en del problem som vänsteroppositionen står inför och analysen är väl värd att läsa.
fredag 13 juli 2007
Om att sätta gränser
Karin Rebas lyfter i sin ledare i dagens DN fram en mycket viktig frågeställning:
"Var går gränserna för välfärden? Hur ska politikerna hantera att befolkningen blir allt äldre - och dessutom kräver bättre service på allt fler områden?"
Som jag ser det är det grundläggande problemet att en debatt om vad det offentliga egentligen ska syssla med lyser med sin frånvaro. Det tycks helt enkelt förutsättas att det offentliga ska göra allting, så länge någonting inte uttryckligt har pekats ut som liggande utanför denna sfär.
Tyvärr leder detta till en svällande statsapparat där förmågan att prioritera hur skattemedel ska användas kommer i skuggan av vad olika lobbygrupper för dagen för fram på agendan.
Rebas ledare fortsätter:
"Politikerna inser ofta vilka problem de har framför sig - men så länge krismedvetandet saknas präglas politiken ändå av passivitet."
"Det är inte minst fallet inom välfärdspolitiken. Det är svårt att plocka poäng i opinionen genom att föreslå genomgripande förändringar av trygghetssystemen. Ändå är det precis vad som kommer att behövas inom en snar framtid: långsiktiga reformer som gör det tydligt för medborgarna var gränserna går mellan vad som är privata och offentliga åtaganden."
Frågan vi väljare måste ställa oss är hur vi reagerar på tal om de svårigheter som det nuvarande systemet brottas med och hur dessa ska kunna hanteras. Kommer vi att belöna eller bestraffa politiker som säger sådant som vi inte vill höra, men som vi innerst inne vet måste göras? Eller är det helt enkelt så att det krävs större omvälvande händelser för att man ska vakna upp till realiteterna och handla därefter, med konsekvensen att vad som hade kunnat hanteras i ett tidigt skede blir betydligt mer smärtsamt när man låtit tiden gå?
Kommer vi att belöna politker som förespråkar höjda skatter, men som samtidigt ignorerar följderna i form av att arbete kommer att löna sig än mindre? Kommer vi att belöna politiker som förespråkar sänkta skatter, men som inte vill tala om hur pengarna från ett oförändrat skatteuttag skulle kunna användas, t.ex. i form av fler lärare per elev i skolan?
Med en ordentligt samhällelig debatt om vad man egentligen ska förvänta sig av den offentliga sektorn, vad som verkligen är viktigast, skulle denna typ av förändringar, som ju alltid kommer att komma i en eller annan form, kunna hanteras betydligt tidigare eftersom fokus hade legat på de för medborgarna viktigaste frågorna.
"Var går gränserna för välfärden? Hur ska politikerna hantera att befolkningen blir allt äldre - och dessutom kräver bättre service på allt fler områden?"
Som jag ser det är det grundläggande problemet att en debatt om vad det offentliga egentligen ska syssla med lyser med sin frånvaro. Det tycks helt enkelt förutsättas att det offentliga ska göra allting, så länge någonting inte uttryckligt har pekats ut som liggande utanför denna sfär.
Tyvärr leder detta till en svällande statsapparat där förmågan att prioritera hur skattemedel ska användas kommer i skuggan av vad olika lobbygrupper för dagen för fram på agendan.
Rebas ledare fortsätter:
"Politikerna inser ofta vilka problem de har framför sig - men så länge krismedvetandet saknas präglas politiken ändå av passivitet."
"Det är inte minst fallet inom välfärdspolitiken. Det är svårt att plocka poäng i opinionen genom att föreslå genomgripande förändringar av trygghetssystemen. Ändå är det precis vad som kommer att behövas inom en snar framtid: långsiktiga reformer som gör det tydligt för medborgarna var gränserna går mellan vad som är privata och offentliga åtaganden."
Frågan vi väljare måste ställa oss är hur vi reagerar på tal om de svårigheter som det nuvarande systemet brottas med och hur dessa ska kunna hanteras. Kommer vi att belöna eller bestraffa politiker som säger sådant som vi inte vill höra, men som vi innerst inne vet måste göras? Eller är det helt enkelt så att det krävs större omvälvande händelser för att man ska vakna upp till realiteterna och handla därefter, med konsekvensen att vad som hade kunnat hanteras i ett tidigt skede blir betydligt mer smärtsamt när man låtit tiden gå?
Kommer vi att belöna politker som förespråkar höjda skatter, men som samtidigt ignorerar följderna i form av att arbete kommer att löna sig än mindre? Kommer vi att belöna politiker som förespråkar sänkta skatter, men som inte vill tala om hur pengarna från ett oförändrat skatteuttag skulle kunna användas, t.ex. i form av fler lärare per elev i skolan?
Med en ordentligt samhällelig debatt om vad man egentligen ska förvänta sig av den offentliga sektorn, vad som verkligen är viktigast, skulle denna typ av förändringar, som ju alltid kommer att komma i en eller annan form, kunna hanteras betydligt tidigare eftersom fokus hade legat på de för medborgarna viktigaste frågorna.
onsdag 11 juli 2007
Såsom lojalitet och kohandel
I dagens DN skriver Hans Bergström i sin ledare om svenska regeringars utnämningsmakt och hur kritik av denna tycks hänga ihop med partier i långvarig oppositionsställning.
Bergströms tes tycks vara att det är fel att angripa den utnämningsmakt som regeringar har i Sverige, eftersom denna utnämningsmakt är en viktig del i att genomdriva den politik som regeringen gick till val på; kan regeringen inte genomdriva sin politik på grund av trilskande personer i ledningen för myndigheter, så kan man ifrågasätta regeringens ansvar för konsekvenserna, vilket vore problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Därför anser Bergström att det är nödvändigt att regeringen har befogenhet att utse ledningen för s.k. "programmyndigheter", d.v.s. sådana myndigheter vars verksamhet anses vara så viktig för regeringens politik att deras styrning bör ske genom av regeringen utsedda personer som kan antas vara lojala med regeringens linje.
Så långt är argumenten för en fortsatt utnämningsmakt i regeringens händer tilltalande, även om man kan ifrågasätta om en sådan policy inte skulle innebära ett åsidosättande av Regeringsformens krav på att tillsättningen ska ske på endast sakliga grunder, "såsom förtjänst och skicklighet".
Fokus för kritiken av regeringens utnämningsmakt har dock inte varit på utnämningen av ledningen till dessa s.k. "programmyndigheter", utan snarare på utnämningar av generaldirektörer i vid bemärkelse, ambassadörer och landshövdingar, vilka ju knappast kan anses vara av programmatisk betydelse och således inte borde tillåtas ha samma särställning som ledningen för "programmyndigheter".
Även om Bergström mot slutet av sin ledare skriver att "en ny regering gör klokt i att begränsa antalet byten av generaldirektörer till några få programmatiskt centrala områden, och att sätta kravet på kompetens högt", så är detta knappast ett tydligt ställningstagande mot den del av utnämningsmakten där risken för direkt missbruk är störst, d.v.s. där konsekvenserna av inkompetens är liten, men där samtidigt prestige och lön är hög.
Det borde knappast komma som någon överraskning att en regering i många lägen kan ha ett intresse av att få med andra partier på sin linje och därmed belöna dessa partiers företrädare med utnämningar, eller att man vill belöna det egna partiets företrädare för lång och trogen tjänst.
Således finnas det skäl att anse att rekrytering av ledningen till "programmyndigheter" bör kunna ske direkt av regeringen (som i dessa fall har ett egenintresse i såväl lojalitet som kompetens), medan övriga delar av utnämningsmakten borde kunna ske utifrån ett förfarande med betydande offentlig insyn.
Bergströms tes tycks vara att det är fel att angripa den utnämningsmakt som regeringar har i Sverige, eftersom denna utnämningsmakt är en viktig del i att genomdriva den politik som regeringen gick till val på; kan regeringen inte genomdriva sin politik på grund av trilskande personer i ledningen för myndigheter, så kan man ifrågasätta regeringens ansvar för konsekvenserna, vilket vore problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Därför anser Bergström att det är nödvändigt att regeringen har befogenhet att utse ledningen för s.k. "programmyndigheter", d.v.s. sådana myndigheter vars verksamhet anses vara så viktig för regeringens politik att deras styrning bör ske genom av regeringen utsedda personer som kan antas vara lojala med regeringens linje.
Så långt är argumenten för en fortsatt utnämningsmakt i regeringens händer tilltalande, även om man kan ifrågasätta om en sådan policy inte skulle innebära ett åsidosättande av Regeringsformens krav på att tillsättningen ska ske på endast sakliga grunder, "såsom förtjänst och skicklighet".
Fokus för kritiken av regeringens utnämningsmakt har dock inte varit på utnämningen av ledningen till dessa s.k. "programmyndigheter", utan snarare på utnämningar av generaldirektörer i vid bemärkelse, ambassadörer och landshövdingar, vilka ju knappast kan anses vara av programmatisk betydelse och således inte borde tillåtas ha samma särställning som ledningen för "programmyndigheter".
Även om Bergström mot slutet av sin ledare skriver att "en ny regering gör klokt i att begränsa antalet byten av generaldirektörer till några få programmatiskt centrala områden, och att sätta kravet på kompetens högt", så är detta knappast ett tydligt ställningstagande mot den del av utnämningsmakten där risken för direkt missbruk är störst, d.v.s. där konsekvenserna av inkompetens är liten, men där samtidigt prestige och lön är hög.
Det borde knappast komma som någon överraskning att en regering i många lägen kan ha ett intresse av att få med andra partier på sin linje och därmed belöna dessa partiers företrädare med utnämningar, eller att man vill belöna det egna partiets företrädare för lång och trogen tjänst.
Således finnas det skäl att anse att rekrytering av ledningen till "programmyndigheter" bör kunna ske direkt av regeringen (som i dessa fall har ett egenintresse i såväl lojalitet som kompetens), medan övriga delar av utnämningsmakten borde kunna ske utifrån ett förfarande med betydande offentlig insyn.
tisdag 10 juli 2007
"Vad är det då för fel på marknadshyror?"
I sin ledare i DN idag skriver Peter Wolodarski om bostadsminister Mats Odell (kd) och hur han inte vill ta uttrycklig ställning för eller emot s.k. "marknadshyror". I Wolodarskis värld innebär detta att han, och övriga borgerliga företrädare, inte kan "hantera frågor om marknadshyror".
Wolodarski skriver (om borgerliga företrädare):
"Å ena sidan inser de att hyresregleringen skapat långa köer, svarta kontrakt och låg rörlighet på bostadsmarknaden. Å andra sidan är samma politiker livrädda för att dra konsekvenserna av sin egen, helt korrekta analys."
Om "att dra konsekvenserna av sin egen, helt korrekta analys" vore detsamma som att öppet propagera för en fråga som anses vara förknippat med politiskt självmål, så är jag inte förvånad över att detta inte sker. Begreppet "marknadshyror" associeras ju alltför ofta till stackars fattiga och sjuka pensionärsänkor som tvingas lämna de lägenheter där de bott sedan Gustav Vasas tid. Dock finns det fler sätt att dra konsekvenserna av sin analys än att gå till frontalangrepp på det som man uppfattar som ett missförhållande (i detta fall långa köer, svarta kontrakt och låg rörlighet på bostadsmarknaden). Det finns också goda skäl att inte driva på i denna fråga i dagsläget då man inte vill föra fram opinionsmässigt impopulära förslag på alltför många fronter samtidigt.
Wolodarski skriver vidare om Odells motstånd mot att bli förknippad med marknadshyror:
"Vad är det då för fel på marknadshyror? Norge, Danmark och Finland har rört sig i den riktningen, och i de flesta storstäder finns inslag av denna modell."
Felet ligger i huvudsak på det retorisk-politiska planet. Att i praktisk handling verka för en förändring i riktning mot marknadshyror är inte på långa vägar lika politiskt farligt som att propagera för marknadshyror, särskilt om dessa praktiska handlingar innebär att förändringen sker i små steg, där folk har möjlighet att se att världen faktiskt inte gick under trots att status quo förändrades.
Wolodarski fortsätter:
"Det saknas ett politiskt stöd för en sådan förändring, sade Mats Odell i går. I god Bosse Ringholm-stil upprepade han detta svar flera gånger när frågan vad han själv anser ställdes."
Vilket må vara frustrerande för den som anser att det är det sagda som är viktigt snarare än vilka de faktiska konsekvenserna av den förda politiken blir. Odells position i frågan borde inte kunna vara mer uppenbar för den som kan läsa mellan raderna: Vi försöker oss på en delförändring i form av de s.k. ägarlägenheterna och ser hur den artar sig. Om det inte blir något ramaskri kan vi tänka oss att forsätta med ytterligare steg mot en bättre fungerande bostadsmarknad, vilket vi givetvis inte vill kalla "markandshyror" även om det är detta vi menar.
Wolodarski skriver (om borgerliga företrädare):
"Å ena sidan inser de att hyresregleringen skapat långa köer, svarta kontrakt och låg rörlighet på bostadsmarknaden. Å andra sidan är samma politiker livrädda för att dra konsekvenserna av sin egen, helt korrekta analys."
Om "att dra konsekvenserna av sin egen, helt korrekta analys" vore detsamma som att öppet propagera för en fråga som anses vara förknippat med politiskt självmål, så är jag inte förvånad över att detta inte sker. Begreppet "marknadshyror" associeras ju alltför ofta till stackars fattiga och sjuka pensionärsänkor som tvingas lämna de lägenheter där de bott sedan Gustav Vasas tid. Dock finns det fler sätt att dra konsekvenserna av sin analys än att gå till frontalangrepp på det som man uppfattar som ett missförhållande (i detta fall långa köer, svarta kontrakt och låg rörlighet på bostadsmarknaden). Det finns också goda skäl att inte driva på i denna fråga i dagsläget då man inte vill föra fram opinionsmässigt impopulära förslag på alltför många fronter samtidigt.
Wolodarski skriver vidare om Odells motstånd mot att bli förknippad med marknadshyror:
"Vad är det då för fel på marknadshyror? Norge, Danmark och Finland har rört sig i den riktningen, och i de flesta storstäder finns inslag av denna modell."
Felet ligger i huvudsak på det retorisk-politiska planet. Att i praktisk handling verka för en förändring i riktning mot marknadshyror är inte på långa vägar lika politiskt farligt som att propagera för marknadshyror, särskilt om dessa praktiska handlingar innebär att förändringen sker i små steg, där folk har möjlighet att se att världen faktiskt inte gick under trots att status quo förändrades.
Wolodarski fortsätter:
"Det saknas ett politiskt stöd för en sådan förändring, sade Mats Odell i går. I god Bosse Ringholm-stil upprepade han detta svar flera gånger när frågan vad han själv anser ställdes."
Vilket må vara frustrerande för den som anser att det är det sagda som är viktigt snarare än vilka de faktiska konsekvenserna av den förda politiken blir. Odells position i frågan borde inte kunna vara mer uppenbar för den som kan läsa mellan raderna: Vi försöker oss på en delförändring i form av de s.k. ägarlägenheterna och ser hur den artar sig. Om det inte blir något ramaskri kan vi tänka oss att forsätta med ytterligare steg mot en bättre fungerande bostadsmarknad, vilket vi givetvis inte vill kalla "markandshyror" även om det är detta vi menar.
måndag 9 juli 2007
It's all about the Politics, stupid!
Både DN och SvD rapporterar idag om eventuella planer från Vita Husets sida på ett gradvis tillbakadragande av trupper från Irak.
Att den amerikanska närvaron i Irak är impopulär borde inte komma som någon överraskning, men på senare tid har ett antal republikanska politiker börjat flagga för att de inte längre kan upprätthålla sitt stöd för Bush Irak-politik. Trycket från väljarna i de egna valdistrikten riskerar i en del fall att bli alltför stort och med demokratiska motkandidater som driver sitt motstånd mot den förda Irak-politiken även i lokal- och delstatsval (där de ju knappast utformar landets utrikespolitik), blir situationen rent politiskt allt svårare att leva med för republikanerna, alldeles oavsett huruvida den utstakade Irak-politiken är den rätta eller inte.
Det har sagts att rent politiskt vill republikanerna helst av allt få ett slut på den amerikanska truppnärvaron i Irak, medan demokraterna vill att den ska fortgå så länge som möjligt, med Bush-administrationens fingeravtryck. I det fall trupper börjar att dras tillbaka från Irak skulle ju detta kunna innebära att denna för republikanerna opinionsmässigt farliga fråga mer eller mindre neutraliseras, vilket ju skulle vara ett bakslag för demokraterna inför de kommande president- och kongressvalen. Således ligger det alltjämt i demokraternas egenintresse att republikanerna fortsättningsvis förknippas med den av president Bush förda Irak-politiken, vilket tydligast sker genom att något trupptillbakagradande inte sker, men att demokraterna kan fortsätta att, åtminstone till synes, försöka pressa fram ett sådant genom upprepade omröstningar i frågan i kongressen.
Att den amerikanska närvaron i Irak är impopulär borde inte komma som någon överraskning, men på senare tid har ett antal republikanska politiker börjat flagga för att de inte längre kan upprätthålla sitt stöd för Bush Irak-politik. Trycket från väljarna i de egna valdistrikten riskerar i en del fall att bli alltför stort och med demokratiska motkandidater som driver sitt motstånd mot den förda Irak-politiken även i lokal- och delstatsval (där de ju knappast utformar landets utrikespolitik), blir situationen rent politiskt allt svårare att leva med för republikanerna, alldeles oavsett huruvida den utstakade Irak-politiken är den rätta eller inte.
Det har sagts att rent politiskt vill republikanerna helst av allt få ett slut på den amerikanska truppnärvaron i Irak, medan demokraterna vill att den ska fortgå så länge som möjligt, med Bush-administrationens fingeravtryck. I det fall trupper börjar att dras tillbaka från Irak skulle ju detta kunna innebära att denna för republikanerna opinionsmässigt farliga fråga mer eller mindre neutraliseras, vilket ju skulle vara ett bakslag för demokraterna inför de kommande president- och kongressvalen. Således ligger det alltjämt i demokraternas egenintresse att republikanerna fortsättningsvis förknippas med den av president Bush förda Irak-politiken, vilket tydligast sker genom att något trupptillbakagradande inte sker, men att demokraterna kan fortsätta att, åtminstone till synes, försöka pressa fram ett sådant genom upprepade omröstningar i frågan i kongressen.
söndag 8 juli 2007
Almedalen - vad kan vi se fram emot i veckan?
Idag, söndag 8 juni, inleds den återkommande lobbyist- och politikerhögtiden Almedalsveckan i Visby.
Säkert tycker många illa om denna företeelse som följd av skepsis mot lobbygruppers inflytande över våra beslutsfattare, fester av stora mått och nyhetsrapportering som domineras av de dagliga utspel som görs under denna vecka varje sommar. Själv ser jag fram emot lite mer "nyheter" i nyhetsprogrammen, för nog är sommaren en trist årstid, i alla fall nyhetsmässigt.
Av de talare från de politiska partierna som vi har att se fram emot under den kommande veckan tror jag att de mest intressanta blir
- Mona Sahlin (s) på måndag. Kanske kommer hon med något nytt utspel om hur hon vill att Sveriges största parti ska utvecklas under hennes ledarskap under de kommande åren?
- Göran Hägglund (kd) på tisdag. Som följd av det tryck som hans parti upplever efter hoten om att ett nytt parti för abortmotståndare finns det utrymme för ett intressant tal där han kan försöka ena sitt parti. Dock skulle ett sådant utspel kunna tolkas som ett tecken på svaghet i och med partiets dåliga opinionsläge och hans tidigare utstakade linje i abortfrågan.
- Lars Ohly (v) på fredag. Ohly har varit märkligt frånvarande från rampljuset sedan valet i höstas (där han, som förhoppningsvis en och annan fortfarande minns, visade sin bristande karaktär genom att offentligt visa långfingret åt en paneldeltagare under eftervalsdebatten i TV4:s morgonsoffa). Därför finns det goda möjligheter för ett underhållande tal där han troligen kommer att åter försöka skapa sig utrymme i media genom någon form av utspel.
Tyvärr kommer enligt DN varken Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson eller Lars Leijonborg att tala till oss från Gotland, men å andra sidan hade nog ingen av dem, med Maud som möjligt undantag, varit särskilt intressanta att lyssna på i år med tanke på att de inte längre befinner sig i opposition.
Säkert tycker många illa om denna företeelse som följd av skepsis mot lobbygruppers inflytande över våra beslutsfattare, fester av stora mått och nyhetsrapportering som domineras av de dagliga utspel som görs under denna vecka varje sommar. Själv ser jag fram emot lite mer "nyheter" i nyhetsprogrammen, för nog är sommaren en trist årstid, i alla fall nyhetsmässigt.
Av de talare från de politiska partierna som vi har att se fram emot under den kommande veckan tror jag att de mest intressanta blir
- Mona Sahlin (s) på måndag. Kanske kommer hon med något nytt utspel om hur hon vill att Sveriges största parti ska utvecklas under hennes ledarskap under de kommande åren?
- Göran Hägglund (kd) på tisdag. Som följd av det tryck som hans parti upplever efter hoten om att ett nytt parti för abortmotståndare finns det utrymme för ett intressant tal där han kan försöka ena sitt parti. Dock skulle ett sådant utspel kunna tolkas som ett tecken på svaghet i och med partiets dåliga opinionsläge och hans tidigare utstakade linje i abortfrågan.
- Lars Ohly (v) på fredag. Ohly har varit märkligt frånvarande från rampljuset sedan valet i höstas (där han, som förhoppningsvis en och annan fortfarande minns, visade sin bristande karaktär genom att offentligt visa långfingret åt en paneldeltagare under eftervalsdebatten i TV4:s morgonsoffa). Därför finns det goda möjligheter för ett underhållande tal där han troligen kommer att åter försöka skapa sig utrymme i media genom någon form av utspel.
Tyvärr kommer enligt DN varken Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson eller Lars Leijonborg att tala till oss från Gotland, men å andra sidan hade nog ingen av dem, med Maud som möjligt undantag, varit särskilt intressanta att lyssna på i år med tanke på att de inte längre befinner sig i opposition.
lördag 7 juli 2007
Vad hände den 4 juni?
I London Review of Books skriver Chaohua Wang i en essä om minnet av händelserna vid Himmelska fridens torg i Peking den 4 juni 1989 om en sedelärande händelse som berör vårt kollektiva minne av det förflutna och konsekvenserna av censur:
"On 4 June this year, a strange incident occurred. In Chengdu, the capital of the province of Sichuan, a city with a population of 11 million, the small-ads pages of an evening newspaper contained a short item that read: ‘Salute to the steadfast mothers of the 4 June victims.’ The entry was noticed by some readers, scanned and uploaded onto the internet, where it rapidly circulated. The authorities jumped to investigate. Within days, three of the paper’s editors had been fired. How had the wall of silence been breached? The girl in charge of the small ads, born in the 1980s, had called the number given by the person who placed the ad to ask what the date referred to. Told it was a mining disaster, she cleared it. No one had ever spoken to her about 1989. Censorship devours its own children."
"On 4 June this year, a strange incident occurred. In Chengdu, the capital of the province of Sichuan, a city with a population of 11 million, the small-ads pages of an evening newspaper contained a short item that read: ‘Salute to the steadfast mothers of the 4 June victims.’ The entry was noticed by some readers, scanned and uploaded onto the internet, where it rapidly circulated. The authorities jumped to investigate. Within days, three of the paper’s editors had been fired. How had the wall of silence been breached? The girl in charge of the small ads, born in the 1980s, had called the number given by the person who placed the ad to ask what the date referred to. Told it was a mining disaster, she cleared it. No one had ever spoken to her about 1989. Censorship devours its own children."
Sd - bättre socialdemokrater?
I dagens upplaga av Dagens Nyheter skriver Karin Rebas i en ledare om sverigedemokraternas relativt sett starka ställning bland LO:s medlemmar baserat på valresultatet 2006.
Som en direkt följd av socialdemokraternas traditionellt starka ställning bland LO-medlemmarna bör alltså (s) ha möjlighet att bryta sd:s framfart, om man från (s) sida tar denna utmaning seriöst och inte enbart ser det som ett slagord - "Vi tar debatten".
Rebas skriver:
"Sd:s framgångar kan till stor del förklaras med att partiet har lyckats beskriva sig självt som ett alternativ till socialdemokraterna. Sverigedemokraterna drar sig inte för att exploatera en del av arbetarrörelsens termer; de talar gärna om "trygghet" och "solidaritet" och gör sig till uttolkare av folkhemstanken. Den stora skillnaden är att sd vill uppnå detta "moderna folkhem" genom en obehaglig mix av främlingsfientlighet, protektionism och EU-skepticism."
Det är en gammal sanning att den som radikalt vill förändra någonting gör bäst i att lansera förändringen med hjälp av historiskt välbekant, och därför mindre hotande, symbolik och språkbruk. Detta är uppenbarligen exakt vad sd försöker göra genom att framställa sig som försvarare av ett Sverige såsom det såg ut på "den gamla goda tiden". Detta är också vad som kommer att utgöra det stora problemet för (s) - istället för att tydligt markera arbetets betydelse har man under senare decennier valt en bidragslinje, där många tidigare sympatisörer inte längre finner stolthet i att kalla sig socialdemokrater. Är det i detta läge förvånande att ett reformerat budskap från sd kan slå rot i en sådan mylla?
Rebas fortsätter:
"Om LO och socialdemokraterna menar allvar med sin nya strategi borde de också fråga sig hur de själva har misslyckats. Trots allt är det under socialdemokraternas senaste 12 år vid makten som sverigedemokraterna har kunnat växa och frodas."
Det är när vi kommer in på denna frågeställning som det börjar bli riktigt intressant och svårt att finna svar som motsvarar socialdemokraternas självbild som ett parti som solidariskt står upp för den lilla människan. Istället har många människor tappat tilltron till välfärdstatens möjligheter att i socialdemokratisk tappning lösa de problem som människor möter i sin vardag. Många människor uppfattar dagens situation, trots högkonjunktur, som en blek skugga av den idealiserande bild de minns av samhället från för några decennier sedan, med problem som i många svenskars sinnen låter sig associeras med t.ex. invandrare, outsourcing och EU - det onda ligger utanför Sveriges gränser, medan det rena, det goda, består i att värna det som uppfattas som svenskt (vanligen definierat som "det som inte är utländskt").
Om socialdemokraternas strategi för att motverka sd skriver Rebas vidare:
"Att beskriva sverigedemokraterna som ett "extremt högerparti" - som Mats Johansson gör på sin blogg - tjänar däremot inte mycket till. Den rasistiska och populistiska strömning som sd tillhör passar inte riktigt in på den traditionella politiska skalan. Sverigedemokraterna driver framför allt en rädslans politik: deras väljare avvisar allt som är nytt, okänt, som utgör ett potentiellt hot mot den egna livsstilen."
Även här står Rebas huvudet på spik. Socialdemokraternas självbild gör att de gärna vill stämpla sina meningsmotståndare som "extremhöger" (vilket mentalt ju ska anses vara "som moderaterna, fast värre"), en bekväm, men ack så missvisande, stämpel. Inte därför att sd saknar extremism, utan snarare därför att främlingsfientlighet inte finner sig tillrätta någonstans på den traditionella vänster-höger skalan. Om man dock ska placera sd någonstans på den politiska skalan finns det skäl att notera det starka inslag av "globaliseringskritik" som genomsyrar deras politik...
Som en direkt följd av socialdemokraternas traditionellt starka ställning bland LO-medlemmarna bör alltså (s) ha möjlighet att bryta sd:s framfart, om man från (s) sida tar denna utmaning seriöst och inte enbart ser det som ett slagord - "Vi tar debatten".
Rebas skriver:
"Sd:s framgångar kan till stor del förklaras med att partiet har lyckats beskriva sig självt som ett alternativ till socialdemokraterna. Sverigedemokraterna drar sig inte för att exploatera en del av arbetarrörelsens termer; de talar gärna om "trygghet" och "solidaritet" och gör sig till uttolkare av folkhemstanken. Den stora skillnaden är att sd vill uppnå detta "moderna folkhem" genom en obehaglig mix av främlingsfientlighet, protektionism och EU-skepticism."
Det är en gammal sanning att den som radikalt vill förändra någonting gör bäst i att lansera förändringen med hjälp av historiskt välbekant, och därför mindre hotande, symbolik och språkbruk. Detta är uppenbarligen exakt vad sd försöker göra genom att framställa sig som försvarare av ett Sverige såsom det såg ut på "den gamla goda tiden". Detta är också vad som kommer att utgöra det stora problemet för (s) - istället för att tydligt markera arbetets betydelse har man under senare decennier valt en bidragslinje, där många tidigare sympatisörer inte längre finner stolthet i att kalla sig socialdemokrater. Är det i detta läge förvånande att ett reformerat budskap från sd kan slå rot i en sådan mylla?
Rebas fortsätter:
"Om LO och socialdemokraterna menar allvar med sin nya strategi borde de också fråga sig hur de själva har misslyckats. Trots allt är det under socialdemokraternas senaste 12 år vid makten som sverigedemokraterna har kunnat växa och frodas."
Det är när vi kommer in på denna frågeställning som det börjar bli riktigt intressant och svårt att finna svar som motsvarar socialdemokraternas självbild som ett parti som solidariskt står upp för den lilla människan. Istället har många människor tappat tilltron till välfärdstatens möjligheter att i socialdemokratisk tappning lösa de problem som människor möter i sin vardag. Många människor uppfattar dagens situation, trots högkonjunktur, som en blek skugga av den idealiserande bild de minns av samhället från för några decennier sedan, med problem som i många svenskars sinnen låter sig associeras med t.ex. invandrare, outsourcing och EU - det onda ligger utanför Sveriges gränser, medan det rena, det goda, består i att värna det som uppfattas som svenskt (vanligen definierat som "det som inte är utländskt").
Om socialdemokraternas strategi för att motverka sd skriver Rebas vidare:
"Att beskriva sverigedemokraterna som ett "extremt högerparti" - som Mats Johansson gör på sin blogg - tjänar däremot inte mycket till. Den rasistiska och populistiska strömning som sd tillhör passar inte riktigt in på den traditionella politiska skalan. Sverigedemokraterna driver framför allt en rädslans politik: deras väljare avvisar allt som är nytt, okänt, som utgör ett potentiellt hot mot den egna livsstilen."
Även här står Rebas huvudet på spik. Socialdemokraternas självbild gör att de gärna vill stämpla sina meningsmotståndare som "extremhöger" (vilket mentalt ju ska anses vara "som moderaterna, fast värre"), en bekväm, men ack så missvisande, stämpel. Inte därför att sd saknar extremism, utan snarare därför att främlingsfientlighet inte finner sig tillrätta någonstans på den traditionella vänster-höger skalan. Om man dock ska placera sd någonstans på den politiska skalan finns det skäl att notera det starka inslag av "globaliseringskritik" som genomsyrar deras politik...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)