Om att sätta gränser

Karin Rebas lyfter i sin ledare i dagens DN fram en mycket viktig frågeställning:

"Var går gränserna för välfärden? Hur ska politikerna hantera att befolkningen blir allt äldre - och dessutom kräver bättre service på allt fler områden?"

Som jag ser det är det grundläggande problemet att en debatt om vad det offentliga egentligen ska syssla med lyser med sin frånvaro. Det tycks helt enkelt förutsättas att det offentliga ska göra allting, så länge någonting inte uttryckligt har pekats ut som liggande utanför denna sfär.

Tyvärr leder detta till en svällande statsapparat där förmågan att prioritera hur skattemedel ska användas kommer i skuggan av vad olika lobbygrupper för dagen för fram på agendan.

Rebas ledare fortsätter:

"Politikerna inser ofta vilka problem de har framför sig - men så länge krismedvetandet saknas präglas politiken ändå av passivitet."

"Det är inte minst fallet inom välfärdspolitiken. Det är svårt att plocka poäng i opinionen genom att föreslå genomgripande förändringar av trygghetssystemen. Ändå är det precis vad som kommer att behövas inom en snar framtid: långsiktiga reformer som gör det tydligt för medborgarna var gränserna går mellan vad som är privata och offentliga åtaganden."

Frågan vi väljare måste ställa oss är hur vi reagerar på tal om de svårigheter som det nuvarande systemet brottas med och hur dessa ska kunna hanteras. Kommer vi att belöna eller bestraffa politiker som säger sådant som vi inte vill höra, men som vi innerst inne vet måste göras? Eller är det helt enkelt så att det krävs större omvälvande händelser för att man ska vakna upp till realiteterna och handla därefter, med konsekvensen att vad som hade kunnat hanteras i ett tidigt skede blir betydligt mer smärtsamt när man låtit tiden gå?

Kommer vi att belöna politker som förespråkar höjda skatter, men som samtidigt ignorerar följderna i form av att arbete kommer att löna sig än mindre? Kommer vi att belöna politiker som förespråkar sänkta skatter, men som inte vill tala om hur pengarna från ett oförändrat skatteuttag skulle kunna användas, t.ex. i form av fler lärare per elev i skolan?

Med en ordentligt samhällelig debatt om vad man egentligen ska förvänta sig av den offentliga sektorn, vad som verkligen är viktigast, skulle denna typ av förändringar, som ju alltid kommer att komma i en eller annan form, kunna hanteras betydligt tidigare eftersom fokus hade legat på de för medborgarna viktigaste frågorna.