Sd - bättre socialdemokrater?

I dagens upplaga av Dagens Nyheter skriver Karin Rebas i en ledare om sverigedemokraternas relativt sett starka ställning bland LO:s medlemmar baserat på valresultatet 2006.

Som en direkt följd av socialdemokraternas traditionellt starka ställning bland LO-medlemmarna bör alltså (s) ha möjlighet att bryta sd:s framfart, om man från (s) sida tar denna utmaning seriöst och inte enbart ser det som ett slagord - "Vi tar debatten".

Rebas skriver:

"Sd:s framgångar kan till stor del förklaras med att partiet har lyckats beskriva sig självt som ett alternativ till socialdemokraterna. Sverigedemokraterna drar sig inte för att exploatera en del av arbetarrörelsens termer; de talar gärna om "trygghet" och "solidaritet" och gör sig till uttolkare av folkhemstanken. Den stora skillnaden är att sd vill uppnå detta "moderna folkhem" genom en obehaglig mix av främlingsfientlighet, protektionism och EU-skepticism."

Det är en gammal sanning att den som radikalt vill förändra någonting gör bäst i att lansera förändringen med hjälp av historiskt välbekant, och därför mindre hotande, symbolik och språkbruk. Detta är uppenbarligen exakt vad sd försöker göra genom att framställa sig som försvarare av ett Sverige såsom det såg ut på "den gamla goda tiden". Detta är också vad som kommer att utgöra det stora problemet för (s) - istället för att tydligt markera arbetets betydelse har man under senare decennier valt en bidragslinje, där många tidigare sympatisörer inte längre finner stolthet i att kalla sig socialdemokrater. Är det i detta läge förvånande att ett reformerat budskap från sd kan slå rot i en sådan mylla?

Rebas fortsätter:

"Om LO och socialdemokraterna menar allvar med sin nya strategi borde de också fråga sig hur de själva har misslyckats. Trots allt är det under socialdemokraternas senaste 12 år vid makten som sverigedemokraterna har kunnat växa och frodas."

Det är när vi kommer in på denna frågeställning som det börjar bli riktigt intressant och svårt att finna svar som motsvarar socialdemokraternas självbild som ett parti som solidariskt står upp för den lilla människan. Istället har många människor tappat tilltron till välfärdstatens möjligheter att i socialdemokratisk tappning lösa de problem som människor möter i sin vardag. Många människor uppfattar dagens situation, trots högkonjunktur, som en blek skugga av den idealiserande bild de minns av samhället från för några decennier sedan, med problem som i många svenskars sinnen låter sig associeras med t.ex. invandrare, outsourcing och EU - det onda ligger utanför Sveriges gränser, medan det rena, det goda, består i att värna det som uppfattas som svenskt (vanligen definierat som "det som inte är utländskt").

Om socialdemokraternas strategi för att motverka sd skriver Rebas vidare:

"Att beskriva sverigedemokraterna som ett "extremt högerparti" - som Mats Johansson gör på sin blogg - tjänar däremot inte mycket till. Den rasistiska och populistiska strömning som sd tillhör passar inte riktigt in på den traditionella politiska skalan. Sverigedemokraterna driver framför allt en rädslans politik: deras väljare avvisar allt som är nytt, okänt, som utgör ett potentiellt hot mot den egna livsstilen."

Även här står Rebas huvudet på spik. Socialdemokraternas självbild gör att de gärna vill stämpla sina meningsmotståndare som "extremhöger" (vilket mentalt ju ska anses vara "som moderaterna, fast värre"), en bekväm, men ack så missvisande, stämpel. Inte därför att sd saknar extremism, utan snarare därför att främlingsfientlighet inte finner sig tillrätta någonstans på den traditionella vänster-höger skalan. Om man dock ska placera sd någonstans på den politiska skalan finns det skäl att notera det starka inslag av "globaliseringskritik" som genomsyrar deras politik...