Såsom lojalitet och kohandel

I dagens DN skriver Hans Bergström i sin ledare om svenska regeringars utnämningsmakt och hur kritik av denna tycks hänga ihop med partier i långvarig oppositionsställning.

Bergströms tes tycks vara att det är fel att angripa den utnämningsmakt som regeringar har i Sverige, eftersom denna utnämningsmakt är en viktig del i att genomdriva den politik som regeringen gick till val på; kan regeringen inte genomdriva sin politik på grund av trilskande personer i ledningen för myndigheter, så kan man ifrågasätta regeringens ansvar för konsekvenserna, vilket vore problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Därför anser Bergström att det är nödvändigt att regeringen har befogenhet att utse ledningen för s.k. "programmyndigheter", d.v.s. sådana myndigheter vars verksamhet anses vara så viktig för regeringens politik att deras styrning bör ske genom av regeringen utsedda personer som kan antas vara lojala med regeringens linje.

Så långt är argumenten för en fortsatt utnämningsmakt i regeringens händer tilltalande, även om man kan ifrågasätta om en sådan policy inte skulle innebära ett åsidosättande av Regeringsformens krav på att tillsättningen ska ske på endast sakliga grunder, "såsom förtjänst och skicklighet".

Fokus för kritiken av regeringens utnämningsmakt har dock inte varit på utnämningen av ledningen till dessa s.k. "programmyndigheter", utan snarare på utnämningar av generaldirektörer i vid bemärkelse, ambassadörer och landshövdingar, vilka ju knappast kan anses vara av programmatisk betydelse och således inte borde tillåtas ha samma särställning som ledningen för "programmyndigheter".

Även om Bergström mot slutet av sin ledare skriver att "en ny regering gör klokt i att begränsa antalet byten av generaldirektörer till några få programmatiskt centrala områden, och att sätta kravet på kompetens högt", så är detta knappast ett tydligt ställningstagande mot den del av utnämningsmakten där risken för direkt missbruk är störst, d.v.s. där konsekvenserna av inkompetens är liten, men där samtidigt prestige och lön är hög.

Det borde knappast komma som någon överraskning att en regering i många lägen kan ha ett intresse av att få med andra partier på sin linje och därmed belöna dessa partiers företrädare med utnämningar, eller att man vill belöna det egna partiets företrädare för lång och trogen tjänst.

Således finnas det skäl att anse att rekrytering av ledningen till "programmyndigheter" bör kunna ske direkt av regeringen (som i dessa fall har ett egenintresse i såväl lojalitet som kompetens), medan övriga delar av utnämningsmakten borde kunna ske utifrån ett förfarande med betydande offentlig insyn.